lan den allmänna kategorien och det enskilda omdömet en mellaninstans och först genom denna erhålla de enskilda omdömena sin entydiga mening. På den kategoriala religiösa grundfrågan ges sålunda inom de historiska religionerna några få stora, typiska och varandra upphävande grundsvar, som sätta sin prägel på alla med dem i sammanhang stående enskilda religiösa omdömen. Nygren kallar denna mellaninstans grundmotiv. En åskådnings grundmotiv är alltså det svar, som den har att ge på en fråga av kategorial natur. En undersökning, som söker tränga tillbaka till grundmotivet inom en viss åskådning benämnes motivforskning. Liksom Nygren vill även Aulén bedriva motivforskning, men begreppet har hos den senare icke samma strikt religionsfilosofiska bakgrund. Han vill betona, att en teologisk undersökning icke får stanna vid det kristna trosinnehållets föreställningsdräkt utan att den måste söka tränga in till motiven, d. v.s. till de drivande krafterna och till den avgörande intentionen bakom de religiösa föreställningarna. Bring framhåller, att man lämpligen kan använda beteckningen grundmotiv för det som anger själva grundstrukturen i en åskådning och som därmed utgör ett konkret svar på religionens grundfråga. Såsom motivforskning har dogmatiken det kristna trosvittnesbördet som sitt objekt. Och då dogmatiken ej får ge sig sken av att kunna överskrida de gränser, som äro dragna för all vetenskap och all mänsklig kunskap överhuvud, avstår L. konsekvent att diskutera trossatsernas verklighetsreferens. Men man är angelägen betona, att detta ingalunda får betyda, att det för den kristna tron skulle vara likgiltigt, om Gud och de gudomliga tingen äga realitet eller icke eller om det som evangelierna vittna om inträffat eller icke. På liknande sätt hänvisar Nygren inom etiken frågan om det kristna idealets absoluthet till det individuella ställningstagandets form och vill bilägga striden mellan filosofisk och kristen etik genom en gränsreglering dem emellan: den filosofiska etiken har att undersöka den etiska erfaren- 28 865 LUNDATEOLOGI hetens giltighet, den teologiska skall undersöka innebörden i det kristna ethos. Denna tankegång utföres med stor energi i skriften »Filosofisk och kristen etik» (Lund 1923). Då 1. genom motivforskning vill framställa kristendomen i dess egenart, konstaterar den en rämna mellan en teocentrisk och en egocentrisk frälsningsväg, som går genom religionernas värld och även genom kristendomen själv i dess historiska utgestaltning. Detta illustreras bl.a. genom undersökningar av synen på Kristi försoningsgärning: Bring, »Dualismen hos Luther» (Lund 1929), Aulén, »Den kristna försoningstanken» (Sthm 1932). Gemensamt för dessa arbeten är deras understrykande av att den klassiska tolkningen av försoningen äger en utpräglat teocentrisk karaktär, orienterad utifrån Paulus-ordet: »Det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv». De nämnda framställningarna äro emellertid inbördes präglade av betydande olikheter. Aulén har med en viss ensidighet, som senare i någon mån korrigerats av honom själv, framhävt drag i fornkyrkans och Luthers teologi, som låta försoningen framstå såsom frukten av en dramatisk uppgörelse med fördärvsmakterna, i vilken Kristus såsom den gudomliga, självutgivande kärlekens inkarnation framstår såsom kämpen och segraren. Bring har å sin sida i sin Lutherstudie påvisat, att de motiv, som sammanhänga med betoningen av Kristi satisfaktion, såsom tanken på Guds rättfärdiga lag och människans skuld, just komma till sin rätt i den dualistisk-dramatiska synen på försoningen hos Luther på ett sällsynt fulltonigt sätt. Även i Nygrens arbete »Den kristna kärlekstanken genom tiderna. Eros och agape. 1— 2» (3, resp. 2 ed. Sthm 1947) spelar distinktionen mellan teocentrisk och egocentrisk fromhet en avgörande roll. Evangeliet är det teocentriska budskapet om Guds kärlek (grek. dyar), som i Kristus sänker sig ned till den syndiga människan för att frälsa henne trots hennes ovärdighet. Mot denna kristna åskådning kämpar enligt Nygrens framställning en annan, från platonismen stammande egocentrisk åskådning, i vilken människans 866