LUNDS STIFT Lunds domkyrkas absid. 1130-talet. ken de utövade ett starkt inflytande. Den kanoniska rättens grundsatser genomfördes steg för steg; Absalon slog ned den skånska allmogens motstånd med vapenmakt. Domkyrkan i Lund fullbordades (1145) och kyrkotionden infördes. Ett flertal kloster grundades, domkapitlet förstärktes med nya prelaturer och kanonikat, den lärda bildningen (som hade en lysande representant i Andreas Sunesen) främjades genom domskolan i Lund och studier vid utländska universitet. Efter denna storhetstid för Danmark och för Lund följde en mer än hundraäårig maktstrid mellan stat och kyrka med en rad dramatiska uppgörelser, särskilt under ärkebiskoparna Jakob Erlandsen (1253—74) och Jens Grand (1289—1302), som båda fingo pröva på fängelse och landsflykt. Då skäåningarna 1332 hyllade Magnus Eriksson av Sverige och Norge som konung, var ärkebiskopen av Lund deras ledare. Ärkebiskopen styrde den danska kyrkan även under denna svensk-skånska union (1332—60); 871 samtidigt knötos personliga förbindelser mellan Lunds stift och kyrkan i Sverige. Lunds ärkebiskopar gjorde sedermera betydelsefulla insatser för unionens bevarande. Mot slutet av medeltiden ökades ärkesätets beroende av kungen. Mot den mäktiga högadeln försvarade Birger Gunnarsen, Lunds siste invigde ärkebiskop, energiskt sin kyrkas egendom och rättigheter. Reformationens lära började förkunnas i Malmö (av Claus Mortensen) och andra köpstäder på 1520-talet. Dess genomdrivande 1536 medförde för Lunds stift att ärkebiskopsdömet försvann och biskopen (till en början kallad superintendent) miste sin politiska och ekonomiska maktställning. Domkapitlet kvarstod efter reformationen med prelater, kaniker och kapitelgods, men en del avy dess ämbeten gåvos åt statstjänstemän. Den egentliga stiftsstyrelsen utövades av biskopen och landemodet, som bestod av prostarna och två andra präster från varje prosteri. Från Lunds stift avskildes 1645 Halland (vilket landskap lades under Göteborgs superintendentur) och 1660 Bornholm (som lades under Själlands biskop). I Skåne och Blekinge medförde övergången till Sverige 1658 ingen omedelbar förändring i de kyrkliga förhållandena. Men efter kriget 1675—79 igångsattes under bskop Canutus Hahns ledning ett energiskt försvenskningsarbete. Sedan stiftets prästerskap vid ett möte i Malmö 1681 anhållit därom, genomfördes en total likriktning av kyrkostyrelse, undervisning och gudstjänstbruk efter svenskt mönster (»uniformiteten»). Domkapitlet ersattes med ett konsistorium av teologiprofessorerna vid det nyupprättade universitetet. Försvenskningen underlättades av att ortodoxien var rådande i Sverige såväl som i Danmark. Den ortodoxa kyrkligheten började på 1700-talet genombrytas av herrnhutismen, som fick en avsevärd utbredning, och den konservativa pietismen, som hade en inflytelserik representant i Peter Murbeck, kyrkoherde i Blekinge. Under 1800-talet påverkades det kyrkliga livet framför allt av tre faktorer: schartauanismen, utgången 872