LUTHER rent och klart. Men här finner nu L. att kyrkan på ett förödande sätt fördunklat evangelium genom att förvandla det till lag. Så blir det stora huvudproblemet för L. problemet om lag och evangeliu m*. Där dessa båda förväxlas eller sammanblandas med varandra går den kristna tron förlorad och förvandlas i sin motsats. I den kristna tron står Gud och Kristus i medelpunkten; där är det fråga om att ta emot vad Gud genom Kristus skänker oss. Men när evangelium förvandlas till lag, sätter människan sig i stället själv i medelpunkten: hon tänker på sina egna prestationer, och hon tänker på vad hon genom dem kan vinna hos Gud. Detta är icke tro, utan otro. Men därigenom blir såväl det religiösa som det etiska förhållandet förgiftat. I gudsförhållandet får Gud icke behålla ställningen som Gud; han degraderas till ett medel för människans önskningar: »även i himmelen söka de blott sitt och sin egen vinning». Men icke mindre förvänt är det att genom egna gärningar och prestationer söka vinna rättfärdighet inför Gud. Att skapa rättfärdighet är icke en människans gärning, utan Guds. Denna gudomliga gärning tillvällar sig den egenrättfärdiga människan, förnekar därmed Gud och sätter sig själv i hans ställe. »Det står allenast i Guds makt att nedslå synden, tillintetgöra döden, skapa rättfärdighet och skänka liv. Denna gudomliga kraft tillerkände de våra gärningar. På så sätt satte de i själva verket oss i Guds ställe och gjorde oss själva till Gud, varigenom de påviska visade att de under det kristna namnet voro sju gånger värre avgudadyrkare än hedningarna.» Den av människan upprättade rättfärdigheten är den diametrala motsatsen till rättfärdighet, den är i själva verket dubbel synd: genom sin själviska karaktär — dokumenterad därigenom att människan sätter sig själv i medelpunkten — är den en synd såsom varje annan synd, men därtill kommer för det andra att den bedrägligt draperar sig i fromhetens och rättfärdighetens mantel. Så är egenrättfärdigheten, gärningsrättfärdigheten, det som mest av allt angriper Gud i hans gudom och som tillvällar människan vad Gud förbehållit sig själv. 883 Den föraktar Kristus och anser sig ej behöva hans frälsning. I rak motsats mot den av oss själva presterade rättfärdigheten står den rättfärdighet, som Gud skänker genom Kristus. Evangelium är på en gång ett Guds budskap till oss och ett Guds handlande med oss. Den naturliga människans liv bär alltigenom prägeln av den själviska egenviljan. Men eftersom människan sålunda ryckt sig loss från honom, som är hennes Herre, och velat vara blott sin egen, har Gud ställt det mänskliga livet under främmande tyranner, under syndens, lagens, förbannelsens, dödens och djävulens herravälde. Lagen dödar, men den kan icke göra levande. Dess uppgift är just att döda det mot Gud fientliga, själviska livet. Här, i denna verklighet träder nu evangelium in. Det kommer med budskapet om att Gud själv ingripit och genom Kristus skänkt vårt släkte en ny begynnelse, en framtid och ett hopp. » Till ende Sonen sade han: Jag måste mig förbarma. Far ned uti det syndaland Och lös de fångar arma Av deras synd och svåra nöd, Fräls dem ifrån en evig död Och låt dem med dig leva» (Sv. ps. 37: 4=Luthers »Nun freut euch, lieben Christen g’mein» v. 5). Till oss, som äro i saknad av all rättfärdighet, har Kristus kommit och blivit vår rättfärdighet. Vår frälsning vilar alltså på en »främmande rättfärdighet», på en rättfärdighet som vi icke äga, men som blir oss skänkt. »Gud vill frälsa oss, icke genom egen rättfärdighet, utan genom främmande rättfärdighet och vishet, genom en rättfärdighet, som icke kommer från oss eller har sitt ursprung i oss, utan som kommit till oss från annat håll, som icke heller har sitt hemvist på vår jord, utan kommer från himmelen. Denna rättfärdighet, som kommer helt och hållet utifrån och är fullkomligt främmande för oss, den måste man lära» (ur Inl. till L:s Romarbrevsföreläsning 1515—16). I sin rättfärdiggörelselära, som är centrum i L:s teologi, har han gjort fullt allvar av Pauli ord: »Alltsammans kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Jesus Kristus och givit åt oss försoningens ämbete. Ty det var Gud som i 884