Kristus försonade världen med sig själv» (2 Kor. 5:18 f.). Om man vill helt kort uttrycka det centrala i L:s kristendomsförståelse, kan man enklast göra detta genom att anknyta till de två för honom karakteristiska formlerna 1) Sola fide och 2) Simul justus et peccator. När L. säger att människans rättfärdiggörelse sker »sola fide» (genom tron allena), så gör han det för att fastslå, att verkligen alltsammans kommer från Gud. Detta, att allt kommer från Gud, har visserligen också den katolska kyrkan velat ge uttryck ät därigenom att den alltid sökt fasthålla vid tanken på »nåden allena», »sola gratia». Därmed menade man sig göra rätt åt att allt kommer från Gud, ty allt, även människans förtjänster, vilar ju ytterst på Guds nåd. Utan Guds nåd finns det ingen möjlighet till mänsklig förtjänst — detta har också den katolska kyrkan fullt klart för sig. Och dock kommer accenten att falla på vad människan med den gudomliga nådens understöd kan åstadkomma. Också katolicismen vet, att människan icke av naturen äger den kärlek, som är lagens uppfyllelse. Den måste ingjutas hos henne av Gud. Men när detta har skett, är människan verkligen rättfärdig, enligt Augustinus’ ord: »älska — och gör sedan vad du vill»; ty »kärleken är lagens uppfyllelse». Vid frågan om människans rättfärdiggörelse fasthåller den katolska kyrkan därför vid att den visserligen, såsom aposteln Paulus lär, sker genom tron, men icke genom tron såsom sådan; nej, därtill måste komma kärleken, som först ger tron dess fullkomning: det är först »fides caritate formata» (den av kärleken formade tron) som rättfärdiggör. Det är såsom en protest mot denna uppfattning som L. sätter sin formel »sola fide». När Gud har upprättat sitt rike och skänkt oss sin rättfärdighet, så duger det icke att vi i stället komma och tala om vår invärtes kvalitet, vår kärlek, som om den vore vår rättfärdighet. Och det förbättrar icke saken väsentligt, om vi tillägga, att denna vår goda beskaffenhet icke är vårt eget verk, utan har kommit till stånd genom Guds nådiga hjälp. Kristus är vår rättfärdighet, och därför kan det aldrig bli 885 LUTHER fråga om något annat än tron allena, att i tron mottaga honom och tillhöra honom. Men om rättfärdiggörelsen sålunda helt grundar sig på Guds gärning i Kristus, så gäller detta för den kristnes hela liv. Rättfärdiggörelsen är icke blott begynnelsen, så att människan sedan själv hade att bygga vidare på denna grundval och steg för steg förbättra sig själv, till dess hon omsider blir fullkomligt rättfärdig och helig inför Gud. Detta vore blott att i efterhand upphäva evangelium och skjuta undan Guds och Kristi gärning till förmån för sin egen gärning. Gentemot denna förvanskning ställer L. sin andra formel, »simul justus et peccator» (på en gång rättfärdig och syndare). Icke heller den rättfärdiggjorda människan har något eget, som hon kunde åberopa inför Gud. Även helgonens bästa gärningar äro, säger L., intet annat än synder inför Gud. När motståndaren invänder, att deras gärningar ju dock icke blott äro deras egna, utan Guds gärningar, som han utför genom dem såsom sina verktyg, och att de alltså icke kunna vara synder, svarar L. med den paradoxalt klingande förklaringen: även Guds gärningar, försåvitt han utför dem genom människor, äro synder. Ty det är såsom när en skicklig hantverkare arbetar med ett dåligt verktyg; verktygets beskaffenhet sätter sina märken på resultatet. Så länge den kristne lever här på jorden, förblir han en syndare, men en rättfärdiggjord syndare, simul justus et peccator, i sig själv en syndare, rättfärdig genom Kristus. På en gång rättfärdig och syndare betyder icke, att den kristne skulle vara delvis rättfärdig, delvis syndare; han är helt syndare i sig själv, men på samma gång helt rättfärdig i Kristus. Den sålunda givna religiösa åskådningen för nu också till en ny inställning till etiken. Då Gud skänker människan allt för intet, blir det ingen plats övrig för mänsklig förtjänst. Därmed bortfaller den inom katolicismen vanliga motiveringen för etiken, nämligen att vi skola göra goda gärningar för att därmed vinna saligheten. En av huvudinvändningarna, som från katolskt 886