LUTHER håll riktats mot L:s rättfärdiggörelsetanke, har just varit, att han därmed undergräver etiken och berövar den varje förnuftig mening: då tjänar det ju ingenting till att göra det goda! L. svarar: en sådan etik bör undergrävas; det är icke meningen att det goda skall »tjäna någonting till» för den som gör det, utan blott för den som skall hjälpas genom den goda gärningen. Om jag gör »det goda» för att därmed vinna något för egen del, är ju handlingen blott uttryck för min själviska inriktning och alltså synd. Ty syndens väsen är själviskhet, är att vara »inkrökt i sig själv» (incurvatus in se), att sätta allt i förbindelse med den egna vinningen, att göra sig själv till medelpunkten i allt. Gud är kärleken, den självutgivande kärleken. När han för intet skänker oss allt och upptar oss i sin gemenskap, födes hos oss viljan att också tjäna, att giva åt nästan för intet. Tron bär frukt i kärlekens gärningar. Därför ställer L. sig avvisande till den imperativa formen såsom icke ägnad att uttrycka det kristna ethos’ egenart. Liksom det vore meningslöst att säga att det goda trädet skall bära god frukt eller att solen skall lysa, så är det också oegentligt att om den kristne säga att han skall göra goda gärningar. »Tron», säger L., »är någonting levande, verksamt och mäktigt, så att det är omöjligt att den icke oavlåtligen skulle göra det goda. Tron frågar icke heller om goda gärningar böra göras, utan innan man frågar har den gjort dem och är ständigt i övning». En kristen gör det goda »icke för himmelens eller helvetets skull, ej heller för ärans eller smälekens skull, utan endast och allenast emedan det synes mig goti och hjärtligen väl behagar mig, även om det icke vore bjudet.» Så vänder L. om det traditionella förhållandet mellan religion och sedlighet. Inom katolicismen hette det: »man mäste göra goda gärningar för att bli salig». L. svarar: »man måste vara salig för att kunna göra goda gärningar». Träffande har L. framställt sin åskådning i en bild: den kristne är såsom ett rör, som i tron är öppet uppåt mot Gud, och i kärleken öppet nedåt mot nästan. Allt kommer från Gud; allt vad den kristne äger har han fått mottaga för 887 intet av Gud, av den gudomliga kärleken i Kristus, och allt vad han sålunda fått mottaga ger han i kärleken vidare för intet till nästan. Härmed är bakgrunden för L:s kallelsetanke given. Gud, himmelens och jordens skapare och Herre, sätter varje människa på hennes plats och ger henne en uppgift. Hon må veta det eller icke, hon må tro på Gud eller icke, så brukar Gud henne för sin kärleks syften. I kallelsens gärning tvingar Gud även den gudlösa människan att utföra hans vilja här i världen. Och åt den kristne, som villigt går in i sin kallelse ger Gud att just genom kallelsen få utföra kärlekens gärning och sålunda »bliva en Kristus för nästan» (jfr Kallelse). Den väldiga befrielsekamp, som Kristus utförde för att förlossa mänskligheten ur tyrannernas våld (Han har »förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld»), fullföljes nu genom ordet och sakramenten. När ordet förkunnas, betyder detta att Gud med sin frälsande kraft är tillstädes och verkar. I ordet är Kristus själv realt närvarande, och när jag i tro tar emot evangelium om honom, har jag vad ordet innehåller och lovar. Även ifråga om sakramenten är det för L. huvudsaken, att det är Gud och Kristus, som är verksam. I dopet sker införlivandet med Kristus. Därför har det en betydelse som sträcker sig utöver dopdagen, hela livet igenom ända fram till dödens dag, ty dopet betyder att vi dagligen dö med Kristus och uppstå med honom. Och när L. gör gällande Kristi reala närvaro i nattvarden, så vänder han sig därmed emot varje försök att förvandla Kristi gärning med oss till en vår gärning. Därför måste han avvisa såväl den katolska nattvardsuppfattningen, vilken av Kristi gåva i nattvarden vill göra ett vårt offer, av Kristi sacramentum ett vårt sacrificium, som ock den reformerta åskådningen, som låter huvudvikten falla på vår åminnelsehandling. Sammanfattande skulle man kunna säga, att L:s betydelse i kyrkans historia bestod däri, att hos honom evangelium åter levde 888