LÄGKYRKLIGHET och Luther-trogen art samt präglad av väckelsekristendom och lekmannaaktivitet. I Norden är 1. i ordets egentliga bemärkelse en 1800-talsföreteelse. I Sverige tog 1. i arv den herrnhutiska fromheten, som fått ett nyuppsving under 1800-talets första decennier såväl i Norrland som i Sydsverige och därvid karakteriserats av »Luther-läsande lekmannarörelse och hyperevangelisk kristocentricitet» (E. Newman). Den andra källan för den svenska |. var den engelska evangelikalismen, som påverkade det svenska fromhetslivet främst genom den rika lågkyrkliga översättningslitteraturen. På den av äldre läsarrörelse och ny evangelism sammansatta nya lågkyrkliga linjen stod Carl Olof Rosenius*, som blev l:s främste talesman och präglade fromhetstypen, dels inom den 1856 bildade Evangeliska fosterlandsstiftelsen*, dels inom annan rosenianskt påverkad kyrkofromhet inom olika delar av landet, främst Norrland. Från delvis annat håll, nämligen från den skotska presbyterianismen med dess till den skotska frikyrkans upprättande 1843 ledande väckelse, hämtade 1:s första företrädare i Sydsverige, C. A. Bergman, H. B. Hammar och P. G. Ahnfelt, sina ideal. Här lade man vikten vid den levande församlingskärnan, grundad på det allmänna prästadömets ansvar och aktivitet. Flera av traktatsällskapen*, t.ex. de ännu livaktiga Kristianstads traktatsällskap och Nordöstra Smålands traktatsällskap (»nordöstringarna») uppstodo härvid. Av betydelse för den frambrytande 1. var den kyrkosyn, som framfördes av den teologiska fakulteten i Uppsala vid 1800-talets mitt, främst av A. F. Beckman (d. 1894) och Martin Johansson (d. 1908), vilka även förde striden mot den av högkyrkligheten* präglade »Stora fakulteten» i Lund. Principdebatten gällde själva kyrkobegreppet men också frågan om lekmannaaktivitetens berättigande. I den mån 1800-talets väckelserörelser förblevo förankrade i kyrkan och ej bröto sig ur denna, mynnade de ut i en lutherskt bekännelsetrogen 1. stödd av Uppsala-fakulteten och dess biskopar. Här- 915 vid bildar dock den annorlunda utpräglade schartauska väckelsen ett undantag. I våra dagar har |. fortfarande sitt centrum i »norrlandskyrkligheten» och vidarei Evangeliska fosterlandsstiftelsen och det från detta 1911 utbrutna missionssällskapet B ibeltrogna vänner* samt i traktatsällskapen. Den utmärkes av en principiellt osekterisk och kyrklig inställning — dock på sina håll numera genombruten inom Evang. fosterlandsstiftelsen — samt av samlingen kring bibelordet, troheten mot Luther, betonandet av rättfärdiggörelsen genom tron såsom den kristna trons huvudstycke samt lekmannakaraktären. Litt.: För England se litt. till art. Anglikanska kyrkan. För 1800-talets svenska 1. se G. Aulén, Till belysning av den lutherska kyrkoidén, dess historia och dess värde (Uppsala 1912); G. Westin, George Scott och hans verksamhet i Sverige, 1—2 (diss. Uppsala, Sthm 1928—29); E. Rodhe, Svenska kyrkan omkring sekelskiftet (Sthm 1930); E. Newman, Svensk högkyrklighet, lågkyrklighet och frikyrklighet. Kyrkohistoriska studier (Sthm 1932); dens., Gemenskaps- och frihetssträvanden i svenskt fromhetsliv 1809— 1855 (Lund 1939); V. Södergren, Vägar vi gått och vägen fram. Tankar och linjer till hundra år av svenskt kyrkoliv (Sthm 1945). R. A. I Danmark er 1. ikke et relevant begreb. Nærmest måtte man vente at træffe det indenfor det sidste århundredes vækkelsesbevægelser, og med hensyn til gudstjenestens liturgi og betragtningen af præsteembedet som en menighedstjeneste kan der også indenfor grundtvigianismen træffes spor af en lavkirkelig opfattelse; men den modvejes rigeligt derved, at just selve kulten, fællesskabet om dåb og nadver er hovedsagen i al grundtvigsk teologi og menighedsforståelse. Sakramentsynet måtte man snarest karakterisere som højkirkeligt, den kirkepolitiske anskuelse som bredkirkelig, og kun i betragtningen af præstestillingen og af — i praksis, ikke i teori — en vis skødesløshed i omgangen med de gudstjenestelige former, som ikke direkte berører sakramentforvaltningen, kan der tales om en vis |. Indre Missions præster har gennemgående været mere agtpågivende overfor kirkens liturgi end grundtvigianerne — men også for 916