pet ger vid handen, har man hänvisat till att Iama’'d, »lära sig», spec. avser Guds uppenbarade rådslut och vilja och att ħela det utkorade folket därvid är tänkt som subjekt (jfr 5 Mos. 4: 10; 5: 1 etc.); därmed saknas då den teologiska bakgrunden för att från folkgemenskapen utsöndra vissa, vilka i sin egenskap av talmidim skulle, till skillnad från andra, akta på Guds ord. Vidare har man framhållit, att Guds självuppenbarelse i G.T. betraktas som dynamisk och fortskridande. Det är Guds ord profeterna förkunna, och gudsordets myndighet och verkan är ej enligt gammaltestamentlig syn beroende av exempelvis någon stor personlighets auktoritet. Det har sin kraft i sig självt. I sådana omständigheter har man velat se förklaringen till att man i G.T. undviker att förhärliga de mänskliga mediernas personer och spec. framhäva dem och deras |]. På fariséernas och de skriftlärdes tid fanns ingen profet, intet profetämbete. Den gudomliga uppenbarelsen har i judendomen* vid vår tideräknings början väsentligen förlorat sin dynamiskt fortskridande karaktär och blivit fixerad till lagen, f0-ra'h. I lagen är Guds vilja given (jfr Rom. 2: 18), och det framstår som en religiös huvuduppgift att lära känna Guds lag och tolka och tillämpa den på livets skilda områden. Här ges då plats för ett mästare— lärjungeförhållande. Mästaren intar inom den rabbinska judendomen en framskjuten plats; det förekommer även skolbildningar (t. ex. »Schammais hus» och »Hillels hus»). Hur starkt mästaren än må kunna framträda, är det emellertid ständigt Guds lag, som står i centrum och dominerar över personen. Lama'd användes i rabbinismen i specifik betydelse om studiet och tillägnandet av fora'h, och denna användning av verbet präglar helt innebörden i talmi'd. Med talmi’d avses den som under en mästares ledning sysselsätter sig med studiet av Skriften och den religiösa traditionen. I N.T. förekommer termen pants »lärjunge», talrikt (omkr. 250 ggr), dock blott i evangelierna och Apg. Johannes döparen samlade en 1.-skara omkring sig (Matt. 9: 921 LÄRJUNGE 14, 11:2, 14:12 o.a.). Någon gång omtalas Moses’ 1. (Joh. 9:28), fariséernas 1. (Matt. 22:16; Mark. 2:18) och Pauli l. (Apg. 9: 25; här avses sannolikt de som ledsagat Paulus till Damaskus och sedan genom honom kommit till tro). I övrigt användes padyTý i N. T. om Jesu |. Den nytestamentliga termen pxint4g har sin bakgrund i det judiska talmi'd-begreppet med dess relation till den (i tora'h givna) gudomliga uppenbarelsen. L.-förhållandet till Jesus får då helt sin prägel därav, att Mästaren är Guds Messias. Han intar ej likt de olika rabbinerna sin plats i ett givet traditionssammanhang för att så blott förmedla läromässiga tolkningar och tillämpningar av Skriften, utan han är själv Skrifternas fullbordan — det må erinras om att Jesu första 1. ej få i uppdrag att vara tradenter utan att vara vittnen (t.ex. Luk. 24:48; Apg. 1:8). Med Jesus är Guds rike på ett verksamt sätt förhanden. »Följ mig», lyder hans kallelse (t.ex. Matt. 4:19, 8:22, 9: 9; Joh. 1:43), och att följa Jesus betyder att träda i livsgemenskap med honom, som bringar Gudsrikets och frälsningens liv i syndens och dödens värld (jfr Joh. 14: 6). I 1.-förhållandet till Jesus är så Mästarens gåva till de sina det allt avgörande. Därför kräves inga kvalifikationer i vanlig mening för att bli en Jesu 1. Till kretsen av Jesu följeslagare höra många publikaner och syndare (Mark. 2:14 ff.). Å andra sidan kan här aldrig en |1. själv bli mästare, såsom t. ex. en rabbis 1. kunde. Jesu ställning som Mästaren är absolut. En Jesu 1. måste alltid förbli 1. (Matt. 23: 8). Bland sina anhängare utvalde Jesus tolv, som skulle utgöra den innersta kretsen kring honom (Mark. 3: 13 f.). Detta har sin djupa frälsningshistoriska innebörd. I Matt. 19: 28 förbindas de tolv 1. uttryckligen med Israels tolv stammar. Med sitt tolvtal representerar den trängre 1.-kretsen kring Jesus det nya förbundets Israel, som egendomsfolkets långa historia pekat fram emot. I åtskilliga fall åsyftas denna inre 1.-krets, när det i evangelierna talas om Jesu |. (t.ex. Matt. 10:1, 11:1, 19:23, 28). Emellertid är l.-beteckningen ingalunda reserverad för de 922