trädde i början av 1800-talet i Norr- och Västerbotten ny-l. Rörelsen har påverkats av herrnhutismen*. Herrnhutisk litteratur var rikligt spridd i Norrland, och Evangeliska sällskapet i Stockholm uppmärksammade tidigt ny-l. Av särskild betydelse blev likväl för rörelsen bekantskapen med Luther och främst hans Kyrkopostilla. Nyläseriet tog nu avstånd från de tidigare i Norrland lästa postillorna och kritiserade i synnerhet Tolleson. Samtidigt erhöll det tidtals en starkt antinomistisk prägel. Dessutom blev dess inställning till kyrkan och ett av neologien påverkat prästerskap med ären alltmera kritisk. Framför allt tog man avstånd från de nya kyrkliga böckerna: katekesen 1810, den som obligatorisk påbjudna handboken 1811 och psalmboken 1819, vilka betecknades som irrläriga. Ny-läsarna utgingo i allmänhet från de lägre samhällskretsarna, deras ledande män voro bl. a. nybyggare och drängar. Tidigast framträdde nyläseriet i Piteå, där 1805 soldaten Erik Ståhlberg och muraren N. Lundström uppträdde. En central ställning intog inom väckelsen där 1810 bonden Olof Palmgren, från Luleå, som även var den ledande |]. i sin hemsocken. I Skellefteå voro A. Larsson och Gerhard Gerhardsson de främsta ny-l. Den sistnämnde påverkades senare av schartauanismen och bildade en egen fraktion inom läseriet. Ny-l:s främsta motståndare voro flerstädes de kyrkliga gammal-1l. Myndigheterna bemötte däremot rörelsen i början med mycken förståelse. Särskilt tolerant var en av justitierådet Josua Sylvander ledd kunglig undersökningskommission i Skellefteå år 1819. Från 1820-talet gjorde sig bland ny-l. i Luleå- och Skellefteå-bygden samt angränsande lappmarker separatistiska tendenser gällande. Konventiklarna väckte myndigheternas uppmärksamhet och dessutom motsatte sig en del radikala element dopet enligt den nya handboken och döpte i stället sina barn enligt det gamla, fullständigare dopritualet. Lekmannadopen ledde till rättsliga åtgärder. Dessa 1. togo även öppet avstånd från kyrkans skriftermål och församlingens nattvardsgemenskap. 925 LÄSARE På 1830-talet gjorde sig radikala tendenser gällande i avlägsna bygder (Greta Mårtensdotter i Sorsele, Anna Norbäck, annaniterna, i Själevad). Under följande årtionde kom det till en öppen brytning mellan moderata ny-l. och separatisterna i Luleå-, Piteå- och Skellefteå-bygderna. På många håll bibehöll nyläseriet en moderat karaktär (t. ex. i Lövånger), till de kyrkliga ny-l. hörde även A. Rosenius. Separatisternas ledande män voro Per Ersson och främst Johan Riström. Separatisterna gjorde 1844, 1846 och 1848 hänvändelser till K. M:t med anhållan att få bilda friförsamlingar, där de gamla böckerna användes, samt rätt till egen sakramentsförvaltning. Då detta avvisades, bröto separatisterna med kyrkan. Till stöd för sitt ställningstagande vände de sig även till Fredrik Gabriel Hedberg* från Finland, som principiellt godkände deras ståndpunkt, men inte ansåg sig kunna gilla lekmannaväldet bland separatisterna. Han uppmanade dem att söka erhålla en renlärig präst, som kunde betjäna dem enligt de gamla böckerna. Med tiden tog en allt större majoritet bland ny-l. avtånd från separatismen, ehuru man beträffande de kyrkliga böckerna delade separatisternas uppfattning. Till denna utveckling bidrog särskilt C. O. Rosenius’* inflytande, vilken bl.a. i sin tidning »Pietisten» utförligt behandlade separatismens problem. Även bristen på kompetenta ledare, rörelsens konturlöshet och polemiska negativism påskyndade separatismens tillbakagång. Från separatisterna i Luleå skilde sig 1860 den s.k. bodellismen (Jonas Bodell), och i Ångermanland övergick en grupp annaniter till Erik Jansenismen. När den nyevangeliska väckelsen kom till genombrott i Norrland, kunde den där anknyta till läseriet och särskilt nyläseriet. Evangeliska Fosterlandsstiftelsen* absorberade även några av de gamla separatistkretsarna; andra separatister, såsom Riström, övergingo däremot till baptismen. Se även Väckelse. Litt.: C. Edquist, Läseriet i Skelleftebygden under 1800-talet (Sthm 1917); C. J. E. Hasselberg, Norrländskt fromhetslif på sjuttonhundratalet (Örnsköldsvik 1919); dens., Norrlandsläseriets 926