LÆSTADIANISMEN uppkomst (i Från ådalar och fjäll 1935); G. Westin, George Scott och hans verksamhet i Sverige 1 (diss. Uppsala, Sthm 1929); H. Pleijel, Från fädernas fromhetsliv (Sthm 1939, kap. Läsarna); John Holmgren, Norrlandsläseriet (diss. Lund, Sthm 1948); A. Sandewall, Till frågan om herrnhutismens betydelse för norrlandsläseriets uppkomst (i Kyrkohist. årsskr. 47, 1948); N. Rodén, Herrnhutiskt och lutherskt i det norrländska nyläseriet (i Kyrkohist. årsskr. 50, 1950); A. Sandewall, Separatismen i övre Norrland 1820—1855 (diss. Uppsala 1952); G. Wikmark, Pehr Brandell och läseriet i Ångermanland (Sthm 1952). W. A.S. LÄSFÖRHÖR, se Husförhör. LÆSTADIANISMEN, den genom L. L. Læstadius’* predikoverksamhet framkallade väckelserörelse, som tog sin början i Karesuando på 1840-talet, har fått stor betydelse i Nordens kyrkohistoria. I nordligaste Sverige och Norge samt Amerika är antalet læstadianer några tiotal tusen, medan i Finland rörelsen vunnit spridning över hela landet såsom en av de mest omfattande religiösa rörelserna med alltjämt levande aktualitet. T.o.m. i Ungern har man kunnat notera en læstadiansk väckelse. Som ledare efterträddes Læstadius av lekmannapredikanten Johan Raattamaa, men efter dennes död splittrades rörelsen år 1900 i tvenne grupper: östlæstadianismen (fi. Vanhoolliset, »Gammallæstadianer») och västlæstadianismen eller, som denna grupp kallar sig själv, Æsikoiset, »Förstfödda». År 1907 tillkom ytterligare en grupp, den s.k. nya väckelsen, vilken yrkade på en praktisk förnyelse av Læstadius’ lära och återgång till dennes strängare observans. Eftersom denna riktning kraftigt betonar hjärtats ständiga förkrosselse anses den av de andra grupperna ha övergivit den för |l. typiska absoluta frälsningsvissheten och därmed 1. överhuvud. Riktningen, som icke vunnit någon utbredning i Sverige, kännetecknas numera av en betydligt mera ekumenisk inriktning än de övriga grupperna. Den bedriver också till skillnad från dessa hednamission. Östlæstadianismen, som numerärt är den mest betydande, har i fråga om kravet 927 på bättring en betydligt mer evangelisk uppfattning än de övriga grupperna, liksom en avsevärd uppmjukning av Læstadius’ asketism ägt rum. Dess tyngdpunkt ligger sedan länge i Uleåborg i Finland. Den sammanhålles genom tidskrifter och årliga »stormöten», främst det som hålles i Uleåborg. År 1934 inträffade en brytning inom östlæstadianismen, huvudsakligen beroende på oenighet mellan ett antal ledande präster och predikanter rörande förhällandet till den splittrade 1. i Amerika. Den större gruppen, »Uleåborg»-riktningen, har sitt samlande organ i tidskriften »Siionin Sanomat». Den mindre gruppen, »Juntunen»- riktningen, till vilken flertalet svenska læstadianer höra, utger en egen tidskrift, kallad »Rauhan Sana». Predikanterna äro icke i någon av grupperna att betrakta som yrkespredikanter, och anslutningen till kyrkan, dess högmässa och sakrament betraktas som självklar. Beträffande samtliga grupper gäller, att mötena, ledda av de resande predikanterna eller bypredikanten, aldrig, när det gäller kyrkbyarna, hållas på högmässotid. Numera har också ett förtroendefullt samarbete mellan präster och predikanter blivit allt vanligare, ehuru fortfarande en viss misstänksamhet gentemot kyrkans arbetsformer, t.ex. ungdomsverksamheten, kvarstår. Västlæstadianismen upprätthåller i stort sett det gamla lagiska bättringskravet och en sträng asketism. Alla västlæstadianer i Sverige, Finland, Norge och Amerika ledas monarkiskt av den eller de »äldste» i Gällivare under sträng avgränsning gentemot alla andra kristna grupper inklusive andra læstadianer. Deras uppfattning om församlingen och dess ledning kan beskrivas som ett slags »successio apostolica». Den genom den Helige Ande förmedlade sanningen, som blott kan vara en enda, har kommit från Læstadius, vidare förmedlats genom Raattamaa, från denne överantvardats åt Joonas Purnu i Gällivare o.s.v. Det är de äldste, som vaka över lärans renhet. Trots denna splittring är dock |. i stort sett en enhetlig, särpräglad väckelserörelse med en imponerande livskraft och andlig tyngd. 928