LÆSTADÐDIUS tenskapliga grunder» byggda människokunskapen, »antropologien», och med dess hjälp kläder han väckelsefromheten i teologisk-systematisk dräkt. Det är den härskande känslan, »passionen», som styr vilja, tanke och handling. L. delar människan i tvenne »sfärer»: »organlivet», vilket genom sitt centrum hjärtat och dess härskande passion via blodomloppet styr hela människan, och »nervlivet» med sitt centrum hjärnan, där viljan och förnuftet mottaga passionens order och dirigera handlandet i enlighet därmed. I organlivet och hjärtat har också människans religiösa förhållande sin plats. Den levande tron är en känsla, en »himmelsk passion» i hjärtat, icke en »död tro i peruken», vilket nu »läkarvetenskapen» kan bevisa. L:s teologiska huvudarbete, det märkliga »Dårhushjonet», är ett verk om »nådens ordning», d.v.s. en beskrivning av hur människan, behärskad av syndens »nedriga», »djävulska» passion, kan bli förvandlad, så att hon återfår den himmelska passion, hon hade före fallet. Detta skildras i rent fysiologiska kategorier. Så beskriver han t. ex. hur det »syndiga elementet avsilas från passionsorganen». Vidare tänker L. sig, att olika synder, »passioner», ha sitt säte i olika organ: vreden i gallan, girigheten i tjocktarmen o.s. v. Antropologien får förklara också Gud och treenigheten. Gud är den »himmelske Föräldern» och liknar i psykiskt hänseende barnet-människan. Även i det gudomliga psyket är känslan, i detta fall den himmelska passionen, den starkaste makten. Det är en kärlekens passion. Guds hjärta har ett »öppet, blödande sår», som »skulle alldeles förblöda», om han icke finge sluta det ångerfulla barnet till sitt bröst. Försoningen får härigenom en viss självklarhet över sig. Försoningsdramat på Golgata har icke karaktären av en »objektiv» försoning, ett fullbordat faktum med universell räckvidd. L. ser Kristi lidande främst som en demonstration av det blödande föräldrahjärtats passion: längtan efter barnet och vrede över dess brott. Så blir Getsemane och Golgata främst ett psykologiskt 931 incitament för den verkliga försoningen, som sker, när barnet med ångerns tårar fuktar Förälderns bröst och denne »känner sitt hjärta försonat». »Nådens ordning» tecknar barnets långa bättringsväg. Den enskildes långvariga och smärtsamma omvändelseprocess beskrives som ett andligt havandeskap. »Frälsarens brud blir havande av den oförgängliga säden (Guds ord), då hon ligger vid den Helige Ande». Nu börjar den himmelska passionen sin kamp mot »den gamla människan» och hennes djävulska passion. »Gammeladam» måste krossas med härda slag av lagens hammare och nåden får inte förkunnas i förtid, ty därigenom avbrytes havandeskapet, och den nya människan blir ett dödfött eller ofullgånget foster. Stadierna få inte överhoppas: väckelse (i betydelsen kallelse), ånger eller syndasorg samt pånyttfödelse. Härav följer tredelningen av människorna i säkra eller »sorglösa», väckta, vilka under sin fruktan för helvetet söka lägga bort utvärtes synder men genom lagens fortsatta upplysning förstå, att de icke kunna göra sig fria från syndafördärvet i hjärtat, samt ben ådade, vilka förvandlats genom evangelium. Ordet som sådant »tar» icke, om det icke är buret av en pånyttfödd förkunnares ande. L. anser de flesta präster vara, liksom han själv före omvändelsen, »stumma hundar på Sions murar». Den »döda tron» inom »statskyrkan», vilken näst rationalismen är L:s huvudfiende, beror enligt hans mening på att man icke gör åtskillnad mellan stadierna utan öser nåden över alla. Förkunnaren, »den andliga barnmorskan», får ej komma med evangeliets förlossning, innan fostret är fullgånget och de sista »värkarna» under lagens förkrosselse skakar den gamla människan. Det sista hindret, »egenrättfärdighetens djävul», utdrives »på en sekund, om Guds Ande får intränga som en blixt i hjärtat» genom evangelium (t.ex. ett ord ur bibeln) från »någon, som själv är rörd av Guds Ande och således äger den kraft (sic!), som fordras». Nu upplever människan i sitt inre uppenbarelsen av den blödande Försonaren, vilket 932