L. kallar »en ny bekräftelse av den gamla uppenbarelsen». L. står här ganska nära en mystisk, spiritualistisk uppfattning. Människan har icke med evangeliets budskap att göra, förrän Anden inom henne kan möta Anden i ordet, som endast kan förmedlas genom en andefylld förkunnare. Detta förklarar också det värde L. tillmäter de alltfort inom læstadianismen vanliga s.k. fiikutuksia (rörelser), ty dessa extatiska rop av frälsningsglädje äro tecken på att »den Helige Ande är på färde». L:s trosbegrepp är detsamma som evangelismens (med »evangelism» åsyftas här herrnhutismen och av denna påverkade trosuppfattningar), fastän L., när det gäller att beskriva vägen till tron, är gammalpietist. Frälsningsvissheten är beroende av medvetandet om en genom Guds nåd (Anden eller den himmelska passionen) verkad successiv förvandling fram till det slutliga genombrottet. L. kallar frälsningen för nåd (i betydelsen av Guds verk i människan, fattat på ett spiritualistiskt sätt) och säger ibland, att man måste »tro som en botfärdig djävul» utan att lita på sina »egna» känslor, men menar ändå med »frälsning» framför allt den empiriskt konstaterbara förvandlingen från gammal till ny människa. Kan man inte ange dagen och stunden för sin pånyttfödelse, är man ingen kristen. Fastän den gamla människan hos en kristen borde vara dödad, lever den kvar som en visserligen övervunnen men ändå farlig beståndsdel. Resterna av den måste därför ständigt bekämpas av den »himmelska» passionen. L:s stränga asketism torde vara välkänd. Nådemedlen, framför allt deltagande i andliga sammankomster, där trosglöden hålles levande, men även nattvarden äro nödvändiga kraftkällor till förstärkning av den under helgelsekampen förslitna trospassionen. För dopet har L. däremot mycket ringa förståelse. Det är blott en bekräftelse på den levande tro, som barnen fått oberoende av dopet men snart åter förlora. Bikten och avlösningen är ett moment, som tillförts väckelsen av L:s store lärjunge Johan Raattamaa (1811—1899). L., som 933 LØFTE själv talar om den andliga barnmorskan, vilken kommer med evangeliets ord, har godkänt Raattamaas förfarande med en ovillkorlig individuell avlösning. Ny är däremot den relativt stereotypa avlösningsformeln, vilken meddelas närhelst någon begär det och utan L:s krav på en lång bättring. Själv har L. tydligen icke känt någon större hänförelse för denna mera »evangeliska» praxis, vilken nu inom læstadianismen betraktas som ett villkor för saligheten. Likheten med L:s uppfattning är dock tydlig. Avlösningsorden måste förmedlas av en »levande» kristen, ty en icke pånyttfödd människa har ingen »ande» att överföra. Litt.: Se Læstadianismen. G. D—ck LØFTE. Rundtom i religionerne forekommer |. til guderne. Man håber ved at forpligte sig til et offer at kunne give sine bønner større eftertryk. Også i G.T. spiller løfteofre og hellige 1. en ret stor rolle (f.eks. 1. Sam. 1:11 og 2. Sam. 15:7—9). Jefta ofrer hellere sin datter, end han bryder et |. til Jahve (Dom. 11). Israels salmer taler ofte om at holde sine 1. (50:14, 61:9 o.s.v.) ; jfr. også f. eks. Præd. 5:3. Det hebraiske ord for at indfri et 1. betyder egentlig at gøre |. »helt»; der sker altså et brud på sjælen, livets helhed, om |]. ikke holdes. I N. T. træder tanken om hellige 1. stærkt tilbage. Dog berettes det i Ap.G. 18:18, at Paulus havde aflagt et 1., åbenbart af lignende art som det i 4. Mos. 6: 1—21 regulerede nasiræats-l., jfr. også beretningen i Ap.G. 21:23—27, der viser, at Paulus ikke principielt var modstander af sådanne |. Herodes Antipas’ 1., der kostede Døberen livet (Mark. 6:21 ff.), bedømmes åbenbart som syndigt overmod og letsindighed. I Romerkirken forekommer hellige |. hyppigt. Er man i nød, lover man »Guds Moder» eller en helgen at valfarte til en helligdom, at skænke en gave til en kirke eller øve en kærlighedsgerning. Vigtigst er munke]. eller 1. om at ville blive præst. Undertiden lover katolske forældre før et barns fødsel, at dette barn skal blive munk (nonne) eller præst. Det bibelske forbillede finder man i i. Sam. 1:11. 934