M MAGI. Med m. menas i allmänhet en viss teknik vid handhavandet av övernaturliga krafter, varvid förutsättes, att människan med sina medel kan sätta dessa krafter i verksamhet och även i viss grad bestämma arten av deras verkande. Skillnaden mellan m. och religion skulle alltså bestå i att de magiska handlingssätten kunna beräknas till sina följder — det övernaturliga behandlas i analogi med en opersonlig kraft — medan människan i religionen skulle stå inför personliga väsen, vilkas hjälp och beskydd hon kan bedja om, men vilka hon icke kan tvinga. Denna allmänna gränsdragning mellan m. och religion är tydligt uttryckt av J. G. Frazer i 2 uppl. av »The Golden Bough» och har sedan dess på det hela taget behärskat uppfattningen. Enligt Frazer är m:s grunduppfattning såtillvida identisk med den moderna vetenskapens, att även m. förutsätter en regelbundenhet i de (övernaturliga) krafter, som den menar sig behärska. Såvida den magiska riten utföres rätt, leder den ovillkorligen till resultat. M., såsom en i princip förnuftig användning av vissa mystiska krafter, skiljer sig från vetenskapen eg. blott däri, att de makter den brukar, för oss äro av magisk natur, d. v.s. att de ej stå i överensstämmelse med det verkliga förhållandet mellan orsak och verkan (jfr A. Hägerström, Religionsfilosofi, Sthm 1949, s. 140). Svårigheten med denna distinktion är, att om den konsekvent tillämpas, en mängd företeelser, som gemenligen räknas till religionen, skulle vara magiska. Även personligt tänkta gudaväsen anses ofta kunna så påverkas genom riter, böner o. dyl., att deras reaktion kan betraktas som en direkt och förutsebar produkt av människans hand- 943 lingssätt. I den romerska religionen ansågs en i de rätta ordalagen uttalad bön tvinga guden till verksamhet, medan den religiösa akten blev ogiltig, om ämbetsmannen använde ett enda ord felaktigt. Brahmanismens offerspekulation bygger helt på antagandet att offret är självyverksamt. Men, om än i finare former, finns väl i varje religion tanken, att gudomen i vissa fall påverkas genom mänskliga åtgöranden på ett i förväg förutsebart sätt. All moralism, varje form av självfrälsning vore sålunda ett slags m. Insikten att m. kan rikta sig till samma väsen och krafter som religionen och att även m. har sina trosföreställningar och riter liksom religionen — m. a. o. att en formell skillnad är svår att upprätta — ledde Durkheim till att bestämma skillnaden dem emellan så, att religionen i motsats till m. alltid är en samfundssak. Det finns ingen m:s kyrka; magikern har ett klientel, icke en församling. M. är alltså antisocial och individualistisk. Här möter en annan svårighet, nämligen den att enligt Durkheims definition samma företeelser, som inom ett religionssamfund räknades som religiösa (t. ex. den rituella bönen i Rom), måste registreras som m., om de uppträda i en annan omgivning, där de icke tillhöra den officiella religionen. Varje individuell religion bleve en art av m. I vissa religioner har man gjort en skillnad mellan svart, d.v.s. otillåten, och vit, tillåten m., vilket visar att begreppet m. lika litet som begreppet religion är entydigt, och att den distinktion, som vanligen göres dem emellan, icke alltid motsvarar den gräns, som religionen själv drar kring sitt eget område. I viss grad återgår motsatsen mellan religion och m. på en annan motsättning: 944