den aldrig helt upplösta spänning, som i all religion finns mellan dess irrationella och dess rationella moment. I allmänhet kan sägas, att ju mera personligt utpräglad gudsbilden är, desto mindre rum finns det i gudsförhållandet och i gudsbilden för det rationella, och tvärtom. Dock innehåller även m. ett visst irrationellt inslag. Från psykologisk synpunkt förklarade Frazer m. genom att hänvisa till associationernas roll: han menade, att i m. föreligger en förväxling mellan rent associativa förhållanden och det verkliga kausalsammanhanget. Lika frambringar lika: härmar man åskan, blir det regn (likhetsassociation); det som sker med delen, t. ex. en persons avklippta naglar, drabbar också personen själv (beröringsassociation). Krigsdansen ger lycka i striden, därför att den föregriper den verkliga kampen. I princip har Frazer säkert rätt, om han än, som Marett, Delacroix och andra framhållit, försummar den emotionella faktor, som i hög grad är tillfinnandes i m. De uttrycksrörelser, som tämligen automatiskt infinna sig vid tillstånd av stark effekt, ha säkerligen inspirerat åtskilliga »magiska» handlingssätt, som sedermera stelnat till bestämda former. Dock måste betonas, att en affektbetonad uttrycksrörelse icke i och för sig är magisk; den blir det först, när den antages dessutom förmedla en verkan av speciellt slag, och därvid spela associationerna en avgörande roll. Att spotta efter en katt, som springer Över gatan, kan vara en ren, affektbetonad uttrycksrörelse, betingad t. ex. av motvilja mot kattor; men om man däri inlägger tanken att avvända en annars oundviklig olycka, är förfaringssättet magiskt. Se även Religion. Litt.: Utöver i art. Makt omnämnd litt.: H. Hubert—M. Mauss, Esquisse d'une théorie générale de la magie (L'Année sociologique 7, 1904); R. R. Marett, From spell to prayer (i R. R. Marett, The threshold of religion, 2 ed. London 1914); E. Durkheim, Les formes élémentaires de la vie religieuse (Paris 1912); K. Beth, Religion und Magie bei den Naturvölkern (Leipzig 1914, 2 ed. 1927); H. Delacroix, La religion et la foi (Paris 1922); R. Karsten, Inledning till religionsvetenskapen (Sthm 1928); A. J. Eskeröd, Årets äring 945 MAKT (Nord. Museets handlingar 26, diss. Sthm 1947); K. H. Ratschow, Magie und Religion (Gütersloh 1947); H. Webster, Magic, a sociological study (London 1948); R. Benedict, art. Magic i Encyclopaedia of social sciences ed. by E. Seligmann, 10 (London 1933); B. Malinowski, Magic, science and religion (Boston 1948); A. Gehlen, Über die Verstehbarkeit der Magie (i Merkur 4, 1950). E. E—k MAKT. Föreställningen om en övernaturlig kraft uttrycker något av det mest centrala i det religiösa medvetandet. Gudens väsentligaste egenskap är hans m. eller undergörande förmåga, men samma m. eller helighet kan även tillskrivas människor, djur eller ting. Också en rit eller vissa ord kunna ha »m.». Som religionshistorisk term för föreställningen om den övernaturliga kraften brukar man vanligen ett melanesiskt ord, mana (R. H. Codrington, The Melanesians, Oxford 1891). Codringtons egen uppfattning, att mana alltid vore förbundet med en personlig orsak, d. v.s. ytterst emanerade från en ande eller gud, stämmer ej ens helt med de melanesiska förhållandena (N. Söderblom, Gudstrons uppkomst, 1914, s. 35; E. Arbman, Seele und Mana, i Archiv für Religionswissenschaft, 1931, s. 304) och kan alldeles icke generaliseras, när mana användes som en allmän term. Icke heller är den vanliga åsikten riktig, att den övernaturliga m. skulle ha uppfattats som ett slags fluidum, en opersonlig potens, verkande på skilda håll, om än en tendens till hypostasering stundom är skönjbar. Tvärtom synes »mana» alltid uppfattas som en egenskap. När man betecknat tron på övernaturlig kraft som »preanimism» (Marett; se art. Gudstro), får man därför icke föreställa sig att dyrkan någonsin gällt kraften som sådan utan i stället dess bärare — som kan vara en gud, en ande, ett djur, ett ting. När m. finns i ett ting, kallas detta understundom fetisch (av portug. feitiço, < lat. factitius, konstgjord); termen först använd av Ch. de Brosse (Du culte des dieux fétiches, 1760). M. betraktas som både farlig och nyttig; därav föreställningen om tabu, det förbjudna, det som man måste akta sig för; därav också de försiktighetsmätt, riter etc., 946