E MALAKI som māåste tillgripas för att nyttiggöra m. Med tanken på tabu sammanhänger på det närmaste föreställningen om renhet och orenhet: den som överträtt ett tabu är oren; endast den kultiskt rene kan utan risk nalkas det övernaturliga, gudomen. Att m. är övernaturlig, betyder icke, att redan primitiva människor skulle i vår mening skilja mellan naturligt och övernaturligt, d. v. s. ha en klar uppfattning om ett orubbligt kausalsammanhang i naturen (och en motsvarande uppfattning om undrets principiella omöjlighet). Men även för den mest primitiva människa mäåste skeendets allmänna regelbundenhet stå klar, vilket ju är förutsättningen för den enklaste praktiska verksamhet. Därmed görs faktiskt en distinktion mellan vanligt och ovanligt, normalt och »supranormalt», vilket är skillnanaden mellan det som har eller åstadkommes av »m.» och sådana händelser, där man icke antager inverkan av en sådan m. Å andra sidan är för primitiv uppfattning — och långt upp i kulturreligionerna — det möjligas gräns mycket vidare än för modern vetenskaplig uppfattning, ehuruväl »m.», det övernaturliga, också uppenbarar sig i till det yttre fullt naturliga händelser. Vad som utlöser erfarenheten av att en »m.» står bakom en händelse som dess yttersta orsak, d. v. s. att händelsen är övernaturlig, är därför icke alltid något extraordinärt i själva händelseförloppet, men däremot alltid en tillfällig eller varaktig psykisk disposition hos den uppfattande. På vissa håll har man särskilda termer för »m.» som allmänbegrepp (det melanesiska mana, wakanda och orenda hos nordamerikanska indianer etc.), vilket dock icke innebär, att m. hypostaserats. Däremot finns säkerligen ett psykologiskt sammanhang mellan föreställningarna »kraft» och »vilja» (se särskilt H. Frankfort, Myth and reality i The intellectual adventure of ancient man, Chicago 1946). Litt.: R. R. Marett, The threshold of religion (London 1909); N. Söderblom, Gudstrons uppkomst (Sthm 1914); K. Th. Preuss, Die geistige Kultur der Naturvölker (Aus Natur u. Geisteswelt 452, Leipzig 1914); F. R. Lehmann, Mana (Leipzig 1922); H. Lowie, Primitive religion 947 (New York 1924); J. G. Frazer, Den gyllene grenen 1—2 (Sthm 1925); C. W. v. Sydow, Die psychologischen Gründe der Mana-Vorstellung (Vet.-soc. i Lund årsbok 1929); Æ. Arbman, Seele und Mana (i Archiv für Religionswissenschaft 1931); G. van der Leeuw, Phänomenologie der Religion (Tübingen 1933); M. P:n Nilsson, Primitiv religion (3 ed. Sthm 1934); E. Ehnmark, The idea of god in Homer (Uppsala 1935); E. O. James, Comparative religion (London 1938); E. Ehnmark, Anthropomorphism and miracle (Uppsala univ. årsskr. 1939:12); M. P:n Nilsson, Geschichte der griechischen Religion 1 (München 1941; översikt över forskningens historia); G. Widengren, Religionens värld (Sthm 1945); E. Briem, På trons tröskel (Sthm 1948); M. Mauss, Sociologie et anthropologie (Paris 1950; s. 41 ff., den senaste speciallitt.) ; H. J. Rose, Numen and mana (i Harvard theol. review 44, 1951). E. E—k MALAKI. Profeten. Den siste i raden av G. T:s profeter bär namnet M., vilket betyder »mitt sändebud» eller möjligen »Jahves sändebud». Dock är M. knappast något namn i egentlig mening. Vanligen menar man, att det är uttrycket »mitt sändebud» (el. »min ängel») i kap. 3: 1, som placerats i inledningen till boken för att tjänstgöra som namn. Huru därmed än må förhålla sig, är profeten uppenbart anonym. Det finnes i boken inga direktuppgifter om hans person eller härkomst, ej heller om tiden för hans verksamhet såsom annars ofta i profetlitteraturen. En tradition inom gamla kyrkan, återgående på rabbinsk uppfattning, att förf. skulle vara Esra, är att betrakta som fri spekulation. Även om vi sakna personalia beträffande profeten, träder han oss likväl levande till mötes i sin förkunnelse. Profetbokens innehåll vittnar om en självständig och betydande personlighet. Stilen har sin egenart. M. brukar en dialogform, där en tes mötes av invändningar, vilka sedan tillbakavisas. Man har tänkt, att vi i boken skulle ha att göra med prov på profetens offentliga diskussioner. Man har också talat om, att framställningssättet avspeglar en form av skolundervisning, som praktiserats på profetens tid. I övervägande grad är M. en domspredikant, som rakt på sak förehäåller sina åhö- 948