rare deras synder och hotar dem med Guds rättvisa straff. Budskapet blir särskilt påträngande, enär profeten vet sig tala med en snart annalkande världsdom, Jahves dag, för ögonen. M. är gripen av tanken på Guds suveränitet och ser folkets huvudsynd i dess bristande vördnad för Guds lag. 1: 11 synes vittna om en beaktansvärd vidsynthet. Där talas det om, att hednafolkens gudstjänst står på ett högre plan och ärar Gud mera än den ovärdiga kulten i Israel. Dock äro de synder, som M. vänder sig emot framförallt av rituell art. Han är särskilt intresserad avy prästernas gärning. Först och sist är det Israels väl, som ligger honom om hjärtat. Tillkomsttid för M:s bok. Trots avsaknad av tidsuppgifter ger bokens innehåll ganska säkra hållpunkter för en datering. Ett tempel finnes i Jerusalem, 1:10 och 3:1, 10; en ståthållare regerar, 1:8. Det är fråga om efterexilisk tid. De missförhållanden, som profeten särskilt fördömer, prästernas oredlighet, folkets försummelser beträffande kulten, de blandade äktenskapen, äro desamma, som Esra och Nehemja bekämpade. M. visar sig i sitt ställningstagande beroende av Deuteronomium (5 Mos.), däremot knappast av de lagbestämmelser, som sanktionerades av Esra. Allt talar för, att profetens verksamhet är att datera till tiden kort före Esra och Nehemja, antagligen omkr. 470 à 460 f. Kr. Innehållet i M:s bok. Man kan särskilja sex utsagor eller snarare avsnitt i M:s bok. Början göres med ett frälsningsorakel, där Jahve själv talar. Herrens kärlek till Israel framhäves, med hans hat emot Esau-Edom som bakgrund. Sedan följer en domsförkunnelse riktad mot prästerna — här icke som t.ex. hos Hesekiel uppdelad i de egentliga prästerna och leviterna —, därför att de visat vanvördnad mot Guds heliga namn genom att använda djur av dålig kvalitet vid offren. Även folket inbegripes i denna anklagelse, eftersom de medverkat till en sådan tingens ordning. Herren hotar att straffa prästerna genom att upphäva det förbund med deras stamfader Levi, som i det förgångna bragt så mycken välsignelse 949 MALAKI med sig. Prästerna borde bättre akta på sina plikter att rätt undervisa om Guds vilja i stället för att fara efter egen vinning. I nästa avsnitt 2:10—16 angriper profeten häftigt det förbundsbrott, som hans landsmän gjort sig skyldiga till genom äktenskap med utomisraelitiska kvinnor. Hedniska kultbruk hade orenat själva templet. Den här mycket svårtolkade texten har vidare ansetts uttala en straffdom över lättsinniga skilsmässor. Möjligt är emellertid, att M. i själva verket talar i symbolspråk om folkets trolöshet mot sin Gud och dess förakt för fädernas tro. För det fjärde upptager M., 2: 17—3: 5, till behandling det ständigt aktuella temat om den frommes lidande och syndarens välgång. Han hänvisar till den nära förestående Herrens dag, då rättvisa kommer att skipas. I fortsättningen, 3: 6— 12, pekar M. på, att de hemsökelser, som folket i närvarande tid har att utstå i form av missväxt och gräshoppsplåga, ha sin orsak i försummelser vid erläggandet av tionden och offergärden. Välsignelse skall emellertid bliva frukten av ett bättre aktgivande på plikterna mot Jahve. Slutligen följer i 3: 13—4: 3 ett orakel, som närmast har karaktär av tröstetal för de fromma. På Herrens dag, tänkt som en domsdag för Israel, skola alla både onda och goda bliva vedergällda allt efter sina gärningar. Många forskare mena, att de tre sista verserna i M:s bok utgöra ett tillägg. En maning där att akta på Mose lag förefaller icke motiverad av sammanhanget. Vidare talas det om Elia såsom förelöpare till domen (föreställningar, som i N. T. appliceras på Johannes Döparen). Detta synes vara en speciell uttolkning av det som i 3: 1 utsäges om »förbundets ängel». Man har gentemot antagandet om tillsats anfört, att stilen i dessa verser icke uppvisa några för M. främmande drag. För det omstridda textpartiets tillhörighet till profetian är Syrak 48:10, där 4:6 citeras, ett gammalt vittne. M:s bok har icke samma markerade poetiska utformning som flertalet andra profetskrifter. Bl.a. är den s.k. parallellismus membrorum (jfr Hebreisk poesi) blott sparsamt företrädd. Stilen kan närmast ka- 950