d'Hajje, undervisar och skyddar de trogna. Profetgestalter äro Johannes döparen och Enosh-Uthra, som på en gång liknar och bekämpar Jesus. Till sist skall jorden och planeterna uppslukas av en drake och de frommas själar befrias och få bo i ljusvärldens härlighet. För varje människa betyder döden själens befrielse och återvändande till ljusvärlden. Detta återvändande säkras av människans goda gärningar och hennes delaktighet i sakramenten: d op et, som sker genom neddoppning i rinnande vatten (»Jordan») och även omfattar smörjelse och ett slags kommunion med vatten och bröd — det är f. ö. ej blott en invigningshandling utan kan upprepas — samt den s. k. massiqta (»uppstigandet»), dödsliturgien, som avser att genom en rad renande ceremonier hjälpa själen vid uppstigandet till ljusvärlden förbi alla de »vaktställen» där den skall prövas. Reningar och tvagningar spela också eljest en avgörande roll i m. Kush ta, sanningen, troheten, symboliserad av handslaget är ett annat viktigt moment. Den vita dräkten, renhetens symbol, användes nu blott vid fester o. d. Ursprung och betydelse. M:s ursprung är omtvistat. I m. ingå element från iransk och babylonisk religion i gnostisk dräkt liksom från kristendom och judendom. F.n. synes det mest sannolikt, att mandeerna eller deras föregångare kommit västerifrån (Palestina eller Syrien) och ursprungligen bildat en kristet-gnostisk döparsekt, som vandrat österut, varvid också läran vidare ombildats. M:s skrifter ha fått sin form först i islamsk tid (700-talet). Den ofta påtalade likheten i språkbruk med de johanneiska skrifterna i N. T. beror väl på gemensam bakgrund och miljö. Se även Gnosticismen. Litt.: H. Schlier, Zur Mandäerfrage (Theol. Rundschau 1933; god litt.-övers.); Æ. S. Drower, The mandæans of Iraq and Iran (Oxford 1937; folkloristisk); V. S. Pedersen, Bidrag til en analyse af de mandæiske skrifter (diss. Aarhus 1940); H.-Ch. Puech, Le mandéisme (Histoire générale des religions 3, Paris 1945); W. Baumgartner, Der heutige Stand der Mandäerfrage 953 MANIKEISM (Theol. Zeitschrift 1950, med nyaste litt.); W. Sundberg, Kushta (diss. Lund 1953). H.R—n MANIKEISM, en efter stiftaren Mani uppkallad gnostisk religion, som under antikens slut och medeltidens början vann en betydande utbredning. Stiftaren, Mani (f. 216, d. 277) stammade från Babylonien, som då stod under persiskt välde; hans fader skall ha tillhört en döparsekt. Vid Shapur I:s kröning 243 framlade han sin lära för denne och synes ha vunnit vissa sympatier för tanken att skapa en persisk nationalreligion; i varje fall fick han fritt förkunna sin lära. På talrika missionsresor genomkorsade han det persiska riket och skall även ha besökt Indien. Under Bahram I svängde stämningen mot honom, han kastades i fängelse och dog där — uppgiften om hans korsfästelse beror på ett missförstånd. Systemet. Manis religion var en bokreligion: han förklarade själv sju av sina skrifter för kanoniska. Av dessa är föga bevarat; den koptiska Kephalaia tillskrives honom med orätt. M. är vidare en missionerande religion med principiellt universell inriktning. Mani betraktade sig som den siste i en rad av profeter, betrodd med den slutgiltiga uppenbarelsen; som sina föregångare räknade han Buddha, Zoroaster och Jesus. Hans lära visar vid en analys element från iransk folkreligion, babylonisk mytologi och kristendom, men dessa äro väl sammansmälta till en enhetlig åskådning, som samtidigt framträder som en »vetenskaplig» världsförklaring. Grundkonceptionen är klart dualistisk. I begynnelsen funnos två världar, en ljusets yärld med Storhetens Fader, den gode Guden, och en mörkrets värld, med Mörkrets Furste och de fem arkonterna (härskare över mörkrets regioner). Ursprungligen gick en skarp gräns mellan de två världarna, men då mörkrets makter sökte tränga in i ljusvärlden, steg urm änniskan ned till gränsen, besegrades av mörkret och uppslukades med sina söner, de 5 ljuselementen, av demonerna. Därmed var blandningen ett faktum, samtidigt som frälsningen förbereddes. Urmänniskan väc- 954