MARCION kes nu till liv och återfödes till ljusets värld, demiurgen skapar världen av arkonternas kroppar och frigör därvid en del ljuselement, mörkrets makter skapa människan för att i henne binda ljuspartiklar (själen) i materien. Av frälsaren, ofta kallad Jesus-Glansen, väckes den första människan till medvetande om sin själs gudomliga ursprung. På samma sätt skall nu ske med alla människor, tills alla ljuspartiklar — vilka som helhet kunna sammanfattas såsom Jesus patibilis, då de äro av samma ljusnatur som frälsaren — vid tidsålderns slut befriats. Då förtärs jorden av eld och de båda världarna befinna sig åter i balans. Den individuella frälsningen uppnås genom att människan kommer till insikt om sitt väsen och undflyr besmittelse av mörkrets värld (synd). De »utvalda», som bildade en högre grad inom m., måste undfly allt »världsligt» (t.o.m. beredande av egen föda), men för de s. k. åhörarna gällde enklare bud. Kulten var vackert utformad med sånger och hymner. Vid huvudfesten stod mästarens tron el. talarstol (bema) i centrum. Egentliga sakrament tycks ha saknats. Utbredning. Tack vare en utomordentlig anpassningsförmåga vann m. snart stor spridning även utanför det persiska riket. Redan på 200-talet var den känd i Egypten och f.ö. i större delen av det romerska riket; bl. a. var Augustinus en tid »åhörare». I västern försvann m. officiellt på 500-talet, men efterverkningar skönjas ännu hos medeltidens katarer. Österut spreds m. via de iranska sogderna och de turkiska uigurerna till Kina, dit den kom på 700-talet. 762 blev den statsreligion i uigurernas rike. Den utrotades på 1200-talet genom mongolerövringarna. M. var länge känd endast genom kyrkofädernas polemik (på latin, grekiska, syriska) och arabiska förf:s uppgifter. Under det senaste halvseklet ha talrika äktmanikeiska texter på iranska dialekter (pehlevi, sogdiska), turkiska, kinesiska och koptiska blivit kända, bl.a. dogmatiska skrifter, predikningar, hymner och en »biktspegel». Se även Gnosticismen. 955 Litt.: F. C. Burkitt, The religion of the manichees (London 1925); J. Nørregaard, Augustinus’ vej til kristendommen (Khvn 1928; populär framställning; sv. övers. Sthm 1928); H. J. Polotsky, art. Manichäismus i Real-Encycl. d. class. Altertumswiss., Suppl.-Bd 6 (1935) ; H.-Ch. Puech, Le manichéisme (Paris 1949); G. Widengren, Mesopotamian elements in manichaeism (Uppsala univ. årsskr. 1946). H. R—n MARCION härstammade från provinsen Pontus. Hans fader var biskop i Sinope. Omkr. 139 kom M. till Rom, från vars församling han exkommunicerades 144 på grund av heretiska åsikter. Han anses ha stått under inflytande av en gnostiker vid namn Kerdo, som undervisade i Rom. M. framlade icke blott egna teologiska tankar (främst i skriften » Antitheses») utan grundade också ett kyrkosamfund, som fick stor utbredning och varav rester funnos kvar under flera århundraden. Denna särkyrka torde tidvis ha utgjort det svåraste hotet mot den kristna församlingen och dess framväxande lärobyggnad. Av kyrkofäderna betraktades M. som den farligaste av alla heretiker. Bedömningen av M. försvåras av att vi endast ha motståndarnas framställning av hans författarskap i behåll. M. utgår i sitt lärosystem från tanken på evangelium som ett absolut nytt, all lag upphävande frälsningsbudskap. Ordet om att Kristus kommit icke för att upphäva utan för att fullborda lagen (Matt. 5:17) betraktar han som ett senare, judaistiskt tillskott. Denna absoluta motsats mellan lag och evangelium förbinder M. med den gnostiska läran om tvenne gudar. Han avvisar G.T. och har en starkt antijudisk inriktning. Den Gud, som skapat världen och som även är G. T:s och lagens Gud, räknas som en lägre makt, vars herravälde skall övervinnas genom den högste Guden. Denne är den för människorna helt okände och främmande, vilken uppenbarat sig i Kristus och i det 15:e året av Tiberius’ regering framträtt på jorden. Denne med Kristus identifierade Gud är idel kärlek och godhet. Genom att utgiva sig själv på korset lösköper han mänskligheten från skapargudens våld och frälsar de troende. Genom Kristi ned- 956