stigande till underjorden utsträckes denna frälsning även till de i G.T. förkastade och till hedningarna, däremot icke till dem, som trott på G. T:s Gud. M:s kristologi är doketisk. Inkarnationen skedde ej vid Jesu födelse utan vid begynnelsen av hans verksamhet. Kristi mänskliga gestalt var endast skenbar, icke kroppslig. M. tänkte sig ett realt, ehuru okroppsligt framträdande i analogi till änglauppenbarelserna i G.T. Att M. dock fasthåller vid korsdöden påtalas av kyrkofäderna som en inkonsekvens. Tanken på kroppens uppståndelse avvisas. Det är endast själen som frälsas. Denna föreställning står, liksom doketismen, i överensstämmelse med M:s förnekande av den kristna skapelsetron. I motsatłts till gnostikerna i allmänhet undviker M. den allegoriserande bibeltolkningen. För att bringa samstämmighet mellan Skriften och sin egen lära utmönstrar han i stället stora partier av N.T. såsom oäkta. Han skapade sålunda en egen kanon bestående av Lukasevangeliet (utom kap. 1 och 2) samt 10 Paulusbrev (ej Hebr. och pastoralbreven). M. kombinerade till synes motsägelsefullt sin frälsningslära med en strängt asketisk etik med krav på fasta och avstående från äktenskap. Medan M. av kyrkofäderna betraktades som gnostiker, har man i vår tid sökt ge en annan bild av honom, enligt vilken han skulle vara en självständig uttolkare av kristendomen, en reformator, som i en tid av moraliserande teologi sökt göra rättvisa åt Paulus’ tankar om evangeliets rättfärdighet utan lag. Det är framför allt Harnack, som sökt genomföra en sådan värdering. Hans arbete om M. är dock till stora delar en efter liberalteologiska mönster tillrättalagd rekonstruktion, där M:s betydelse såsom tänkare torde ha överdrivits. Dennes förvända tolkning av Paulus är i själva verket föga konsekvent eller djupgående. Det torde också vara berättigat att föra M. närmare gnosticismen än vad Harnack gjorde. Läran om skaparguden som en lägre gud, den doketiska kristologin och förnekandet 957 MARIA av köttets uppståndelse förbinder M. med denna riktning. Däremot finns det också viktiga skillnader, i det att man hos M. saknar den spekulativa eonläran och den allegoriska skrifttolkning, som eljest utmärker gnosticismen. Vidare avviker han från denna riktning också däri att han framställer Kristi korsdöd och icke en högre gnosis såsom frälsningens fundament. — Den främsta motskriften och tillika den viktigaste källan till M:s eget författarskap är Tertullianus’ fem böcker mot M. (Adversus Marcionem). Se även Gnosticismen. Litt.: A. v. Harnack, Marcion (2 ed. Leipzig 1924); E. C. Blackman, Marcion and his influence (London 1948); J. Knox, Marcion and the New Testament (Chicago 1942); W. Bauer, Rechtgläubigkeit und Ketzerei im ältesten Christentum (Tübingen 1934); G. Aulén, Den kristna gudshbilden (2 ed. Uppsala 1941); A. Nygren, Den kristna kärlekstanken 2 (2 ed. Sthm 1947). B.H. MARIA, Herrens moder. Navnet M. er den græske form af det hebraiske mirjam og det aramæiske marjam, hvis primitive semitiske betydning synes at være sikret ud fra en Ras Schamra-tekst med et substantiv mrjm af en stamme med betydningen »ophøjet». Iøvrigt foreligger ca. 60 forskellige forklaringer, af hvilke de mest kendte er »den, der oplyser havet», »havets stjerne» (stella maris) og »det bitre hav». Således f.eks. Luther, der tyder navnet udfra jødefolkets bitre situation på Jesu tid. M. er repræsentant for det arme folks bitre lod (se Weimarudgaven 9, 627, 4—31). Et andet sted (W.A. 12, 457 —462) tyder han det som »en dråbe af havet», d.v.s. M. som repræsentant for den lille skare i det store folkehav, som bliver frelst. Disse som alle andre forklaringsforsøg er naturligvis kun fromme udlægninger. N.T. siger kun lidt om M., og det er ikke helt let at danne sig et sikkert billede af hendes forhold til Jesus. Tydeligst træder M. frem i barndomsfortællingerne Matt. 1 og Luk. 1 og 2. Ejendommeligt virker fortællingen om M.s og Jesu brødres forsøg på at hente Jesus hjem (Mark. 3:31 og par.), hvor Jesus synes at lægge meget lidt vægt 958