de förbindelserna mellan »perikoperna» vittna om att sammanställningen av M. närmast är ett verk av evangelisten. Eventuellt har aposteln Petrus varit en av de första berättarna (botandet av Petrus’ svärmoder, Petrus’ förnekelse), men materialets »församlings»-karaktär betygar, att evangelisten under inga förhållanden fått allt från »Petrus’ memoarer». Så giver det andra århundradets kristna apologi (Justinus Martyren) en karakteristik av M:s källor i det den för evangelielitteraturen söker en jämförelsepunkt ur antikens litteratur, som ökar aktningen för den (tendensen framträder redan i Lukas’ evangelium). 3. Syfte. M. kan dock icke hänföras till memoar- och biografilitteraturen, utan det representerar en ny litteraturart i antikens värld. Författarens avsikt är icke att skildra de öden huvudpersonen i hans bok genomgår från vaggan till graven, utan att predika evangelium om den fördolde, men i sin död och uppståndelse uppenbarade, gudomlige Människosonen (14:9). Ett elementärt historiskt intresse visar sig däri, att evangelisten till utgångspunkt tar »begynnelsen av evangeliet» (1: 1), men det gör icke hans framställning till en Jesusbiografi, utan till »en lidandeshistoria med utförlig inledning», såsom boken träffande har karakteriserats. Jesu offentliga verksamhet på jorden är enligt M. endast ett förberedande steg till korsets och uppståndelsens frälsningsskeende. 4. Indelning och innehåll. Inledningsperikoperna 1: 1—13 innehålla Johannes Döparens och den himmelska röstens vittnesbörd om Guds Son och ett omnämnande av den frestelse denne hade att utstå i öknen. Den första huvuddelen, 1:14—8: 26, skildrar Jesu offentliga verksamhet i Galiléen och dess omgivningar sedan Johannes fängslats (1: 14). Den andra huvuddelen, 8:27—10: 52, skildrar Jesu färd till lidandets och uppståndelsens Jerusalem. Den tredje huvuddelen, 11:1—13:37, skildrar Jesu verksamhet i Jerusalem under »stilla veckan». Den fjärde och sista huvuddelen, 14: 1— 16:8, omfattar den egentliga lidandeshistorien börjande från onsdagen i stilla veckan, förräderiets dag, och utmynnande i att man finner den tom- 969 MARKUS EVANGELIUM ma graven på första dagen i följande vecka, tre dagar efter Människosonens död. 5. Senare tillägg. Slutet av evangeliet, 16: 9—20, som saknas i de äldsta och mest ansedda handskrifterna, är en senare på basen av de övriga evangelierna gjord komplettering för att ge en fortsättning på berättelsen om den tomma graven genom skildringen av hur den Uppståndne visade sig. Enligt en uppgift skulle en lärjunge av den andra generationen vid namn Aristion ha avfattat den. 6. Tid, plats och läsekrets. M:s tillkomst har med stöd av de hänsyftningar, som ingå i det apokalyptiska talet i kapitel 13, tämligen enhälligt hänförts till tiden för Jerusalems förstöring, d. v. s. omkr. 70 e. Kr. Det är mycket sannolikt, att den gamla traditionen om Rom som den plats där evangeliet har skrivits är riktig (latinismerna, den romerska aspekten vid rättegången mot Jesus, omständigheten att M. snabbt blev bekant annorstädes o.a.). M. är den hednakristna församlingens evangelium (hövitsmannen vid korsets fot). 7. Ställning i kyrkan och forskningen. Den gamla kyrkliga uppfattningen om den ordning i vilken evangelierna skrivits grundade sig på deras ordningsföljd i N. T:s kanon. Enligt den var M. en efter Matteus’ evangelium utarbetad »förkortad upplaga». Men konstaterandet av att M. är det äldsta kända evangeliet förändrade situationen fullständigt på 1800-talet. M. studerades från den tiden som en autentisk framställning av Jesu levnadslopp. En nyare forskning värderar M. visst icke mera så högt, vad en fullständig framställning av Jesu levnadslopp beträffar. Det till åldern yngsta av de kanoniska evangelierna. Johannes’ evangelium med sin palestinensiska bakgrund, innehåller synbarligen fullständigare och riktigare uppgifter om Jesu levnadslopp och verksamhet än »romarnas evangelium». Men M. kommer i varje händelse att behålla sin plats som det första kända försöket att framställa Jesu Kristi evangelium »med papper och bläck». Se även Evangelieskrifter, Evangelium, Synoptiska problemet. Litt.: E. Gould, A critical and exegetical com- 970