analys av förhållandet mellan M. och Mark. tydligt ger vid handen, att M. är beroende av Mark.; ifrån kap. 13:53 till kap. 28:8 följer M. fullständigt Mark. vad anordningen av stoffet beträffar, utom att här och där särstoff inskjutits mellan de stycken, som M. har gemensamt med Mark. Därvid är M:s version av de stycken, som det har gemensamt med Mark., i flera fall tydligen sekundär i förhållande till Markusversionen (så t. ex. Matt. 19:17 i förhållande till Mark. 10: 18; Matt. 9:18 i förh. till Mark. 5: 23, 35; Matt. 21: 19 f. i förh. till Mark. 11:14, 20 f.). Slutligen visar en analys av M:s förhållande till Luk., att bägge dessa evangelier förutom Mark. använt även en annan gemensam källa eller tradition, som brukar betecknas med bokstaven Q (se härom vidare Synoptiska problemet). En gängse förklaring till uppkomsten av traditionen om Matteus som författare till M. är den, att denna sist nämnda, av M. och Luk. jämte Mark. använda källa skulle gå tillbaka på aposteln Matteus; emellertid förefaller denna förklaring mindre sannolik med hänsyn till den omständigheten, att i M. Q endast utgör ett inslag, som M. har gemensamt med Luk. Sannolikast torde därför vara, att M. från början utgivits pseudonymt under aposteln Matteus’ namn. Detta kunde emellertid tänkas ha sin grund däri, att i M. upptagits traditioner, som gått under Matteus’ namn; om mera än gissningar kan det givetvis här inte bliva fråga. 2. Förhållande till Markus- och Lukas-evangelierna. För M. äro framför allt tvenne drag utmärkande i jämförelse med de bägge andra synoptikerna. Det ena är den påtagliga benägenheten att sammanföra likartat stoff i större kompositioner. Sålunda har M. i den s. k. Bergspredikan i 5—7 samlat åtskilliga Jesusord, som Luk. har på skilda ställen; liknande fall erbjuda 10, 11, 13, 18, 23 och 24—25. På motsvarande sätt innehåller kap. 8—9 en representativ samling av underverksberättelser. Härmed sammanhänger det, att det är just i dessa kapitel, som M. mest avviker ifrån Mark., när det gäller anordningen av det för dem bägge gemensamma stoffet, ehuru ordningsföljden hos Mark. även 985 MATTEUS EVANGELIUM här bitvis skimrar igenom (så t. ex. i 9: 1— 17 i förh. till Mark. 2: 1—22). Det andra för M. särskilt utmärkande draget är en påfallande knapphet i framställningen vid återgivandet av de berättelser, som det har gemensamt med Mark.; sålunda har M. utelämnat många av de målande detaljer, som äro så karakteristiska för Mark:s framställning (jfr t.ex. Matt. 8: 28—34 med Mark. 5:1—17 eller Luk. 8:26—37, Matt. 9:18— 26 med Mark. 5:21—43 eller Luk. 8: 40— 56 samt Matt. 17: 14—18 med Mark. 9: 14— 27 eller Luk. 9: 37—43). Härmed sammanhänger, att stilen i M. är glattare och klarare än i Mark. Dessa bägge sistnämnda drag har man sökt förklara genom antagandet, att M. framgått ur den liturgiska användningen vid gudstjänsterna av de texter, som ligga till grund för detsamma, nämligen Mark., Q och annan tradition, som möter oss i M.: både knappheten, när det gäller detaljer, och den glatta, sobra stilen ha i varje fall gjort M. speciellt skickat att användas vid gudstjänsterna. Detsamma gäller även den väl utbildade parallellismen eller den antitetiska formen vid återgivandet av Jesu ord, som är så karakteristisk för M. i jämförelse med Luk. (jfr t.ex. Matt. 10:37 f. med Luk. 14:26 f., Matt. 7:13 f. med Luk. 13:24). Så har M. blivit det kyrkliga evangeliet framför andra. 3. Syfte och karaktär. Med det nu sagda sammanhänger det, att M. till skillnad från Mark. ej synes ha kommit till för att tjäna undervisningen av katekumener, utan för att vara en handbok för hela kyrkan och dess liv; härom vittnar bl. a. samlingen av regler för Ordets förkunnare i kap. 10, ordet till Petrus 16:18 f. samt reglerna beträffande församlingslivet 18: 15—20. Med detta evangeliets syfte torde också den ovan nämnda anordningen av stoffet i större kompositioner av innehäållsbesläktade Jesusord och underverksberättelser sammanhänga; genom en dylik anordning främjades evangeliets användbarhet i gudstjänstlivet och i undervisningen i församlingen. Ett annat för M. utmärkande drag är det rikliga bruket av ställen ur G. T., som avse att visa, att profetiska ord i G. T. gått i upp- 986