»Loci communes rerum theologicarum», M:s mest reformatoriska verk. Det är en läromässig framställning av kristendomens huvudbegrepp, lag, synd, nåd etc., klar, enkel och buren av djup inlevelse. Men sedan Luther med »De servo arbitrio» svarat Erasmus och avvisat humanismens människouppfattning, fann M., att han måste ompröva sin ställning till Luther. Den förändrade inställningen lyser igenom i brev av M. från 1525 och framträder tydligt i kolosserbrevsutläggningen 1527. Varje ny uppl. av Loci visar, att M. avlägsnade sig allt längre från Luther. Under 1530-talet växte stadigt M:s inflytande. Han författade läroböcker på skilda områden. Särskilt hans handböcker i olika ämnen — t. ex. hans psykologi, »De anima» — studerades allmänt vid så gott som alla evangeliska universitet ett årh. framåt. Hans muntliga undervisning förde till Wittenberg växande skaror av studenter. Från vilket läger de än kommo, kände de sig hemma under M:s kateder, ty han sökte i sin åskäådning förbinda olika riktningar i samtidens tänkande. Hans hem i Wittenberg blev en andlig medelpunkt. M:s ställning som praeceptor Germaniae befästes icke minst därigenom, att han anlitades som rådgivare och medlare i de mest skiftande angelägenheter för såväl samhälle som kyrka. Augsburgska bekännelsen* präglas av M:s anda. Hans fridsamma väsen, aktning för kyrkans tradition och hänsyn till dess ställning bjöd honom att söka mildra motsättningarna och om möjligt nå samförstånd. (Apologien däremot är hällen i skarpare ton och är en privat stridsskrift). Denna strävan blir än tydligare i reservationen till Schmalkaldiska artiklarna* angående påvens primat: för fridens och endräktens skull bör påven tillerkännas den överhöghet, som han åtnjuter bland sitt folk jure humano. Dock dikteras M:s ställningstagande av en teologisk självständighet, som både han själv och hans omgivning bli alltmera medvetna om. Han gör flera omarbetningar avy Augustana (den s. k. variata) och deklarerar, särskilt i fråga om rättfärdiggörelsen och nattvarden, en från Luther avvikande mening. Under religionssamtalen om rättfärdiggö- 989 MELANCHTHON Philipp Melanchthon. Porträtt från omkr. 1530 av Hans Holbein d. y. relsen i Worms 1540 och i Regensburg 1541, klargör M. ganska utmanande (troligen av såväl religiösa som kyrkopolitiska skäl), att han har en annan uppfattning än trosfränderna, att han önskar förlikning med katolikerna samt att denna är möjlig. Under sina sista år drogs han in i partistrider, anklagades för bristande renlärighet och bidrog genom sin hållning i det s. k. Interim* (Augsburger- och Leipziger-Interim) till en splittring av lutherdomen i två partier: filippister och gnesiolutheraner. De s.k. lärostriderna voro därmed i full gang. En ytlig bekantskap med M:s teologi ger kanske intrycket, att han drivits av ett teoretiskt intresse att av sin tids olika åskådningar komponera samman något nytt. Om man följer hans utveckling från Luthers strid med Erasmus, får man emellertid en annan uppfattning. Han ansåg, att Luthers syn på lagen och människan var motsägande och farlig, därför att den löste människan från hennes ansvar. M. grep sig an med problemen om Guds allmakt och fördoldhet, predestinationen och människans frihet samt om hennes naturliga gudskunskap. Om människan lär han, att förnuftet kan nå Gud genom det skapade och att vil- 990