MELANCHTHON jan är fri; om Gud lär han, att han vill allas frälsning. Avgörelsen ligger hos människan själv. Det är en förenkling av Luthers lära om Gud såsom fördold och uppenbarad. För M. innebär fördoldheten endast, att Gud frälsar trots människans synd. Visserligen har hon förnuft och fri vilja, men affekterna, hennes onda böjelser, vreden och misstron mot Gud, håller henne kvar i syndatillståndet, och hon kan ej göra något för sin frälsning. I det yttre (förhållandet till nästan) har hon frihet, kan uppfylla lagens andra tavla, men i fråga om det inre (förhållandet till Gud) kan hon ej hindra, att de onda affekternas (rörelserna i hjärtat) subjektiva verkan på den allmänna kunskapen om Guds godhet hos henne utlöser vrede och hat mot Gud. Trots sedligt liv i det yttre kan hon ej förändra sitt inre och inställningen till Gud. M. anser själv, att hans antropologi är ett mästerverk och att den löser problemet om predestinationen och den fria viljan. Denna distinktion mellan yttre och inre går genom M:s hela åskådning. Lagen är en reglerande princip i det yttre och ett uttryck för Guds skapelsevilja, skild från Guds frälsningsvilja i Kristus. Förnuftet kan skaffa sig en allmän kunskap om Gud genom Ordet, men blott Anden kan i affekterna skapa det rätta personliga mottagandet. Det världsliga regementet skall utgöra den yttre ramen för kyrkans arbete etc. Utmärkande för M. är också, att han förenar dessa storheter. Frälsningen, Kristi verk, är en fullbordan av vad i lagen är befallt, m. a. o. av skapelsen. Därför kan förnuftet skaffa sig en viss kunskap även om evangeliet. En rätt kunskap (notitia) är förutsättning för att Anden skall utföra sitt verk i hjärtat. Det är första steget. Det andra är människans ja, hennes bifall (assensus) till Ordet. Här har hon frihet och personligt ansvar. Om hon tar emot Ordet, verkar Anden i henne de rätta affekterna, tron, förtröstan (fiducia). Här finnes stommen till »nådens ordning»*. Liksom senare ortodoxien lär M., att Anden kommer och verkar i och genom Ordet. Vad människan gör i det yttre (lever sedligt och tar emot Ordets 991 kunskap), betingar hennes inre förvandling. Samma betydelse har enligt M. det världsliga regementet. Det skall vara väktare (custos) över rätt och ordning i det yttre, bekämpa heresi etc. och därigenom skapa förutsättning för kyrkans verk. På det sättet bidraga både överheten, hushållsståndet ochläroståndet (kyrkan) till att Gud blir känd. Och när läroståndet genom evangeliets predikan för till tro, kommer detta samhälle och familj till godo och yttrar sig i villig laglydnad. M:s teologi är uppbyggd i s.a.s. två våningar. I den nedre: förnuftet, det yttre, skapelsen, lagen, andra tavlans bud, kunskapen om Ordet (notitia), yttre gärningar, världsligt regemente; i den övre: affekterna, det inre, frälsningen, evangeliet, första tavlans bud, Andens verkan, tro (inre gärningar), andligt regemente. M. vill på en gång hälla dessa skarpt isär och förbinda dem med varandra, det yttre med det inre, det världsliga med det andliga. Så förenar han allt i en kristen enhetskultur och skapar av andligt och världsligt en kultursyntes. I kulturoptimistens försök att famna allt framträder tydligast det humanistiska draget. Han söker också förbinda i sin teologi Thomas av Aquino, realismen (den naturliga sedligheten och gudskunskapen), Luther (människans totala fördärv och nåden allena), och nominalismen (känslans [cor, det sensitiva] nödvändiga medverkan till att kunskapen blir sådan, att den personligt engagerar, »väcker tron»). Till denna senare tanke anknyter pietismen. Betydelse. Avgörande för utvecklingen efter M. blev hans »tväåväåningslära»: skapelsen, lagen, skildes ut från frälsningen, evangeliet, den naturliga gudskunskapen från uppenbarelsen, det etiska från det religiösa, läran från livet, gärningarna från tron, förnuftets kunskapstillägnelse från trons affektuella mottagande etc. Dessa frågeställningar bestämma på ett eller annat sätt de flesta riktningar inom luthersk teologi och fromhet under fyra århundraden. M:s betydelse som teolog har blivit mycket olika bedömd. Under 1800-talet gav man honom t. o. m. företräde framför Luther. Han 992