ansågs ha givit en klar, läromässig utformning av Luthers tro och personliga upplevelse. A. Ritschl däremot söker skilja den religiösa kärnan från det dogmatiska skalet, livet från dogmerna, och klandrar M. för hans ortodoxi. Lutherforskningen under 1900-talet fortsatte i sitt första skede denna kritik. K. Holl ansåg, att M. ej förmått tränga in i Luthers tankar utan stannat på ytan och där sökt förena skolastik med Luther. M. flyttades m. a. o. ned bland epigonerna. Den nyare M.-forskningen har emellertid visat, att M. som tänkare var självständig, ej utan originalitet, och att han skapade sin egen teologiska åskådning, klar över sitt förhållande till Luther, skolastik och humanism. Det var han och ej Luther, som kom att prägla den följande lutherdomen, såväl dess teologi och fromhetsliv som dess samhällsuppfattning. Få teologer ha haft så stor betydelse som han. Litt.: M:s skrifter ha utgivits av C. G. Bretschneider och H. E. Bindseil i Corpus reformatorum 1—28 (Braunschweig 1834—60) och i de av O. Clemen o. andra utg. Supplementa Melanchthoniana 1—6 (Leipzig 1910—29); Camerarius, De Ph. Melanchthonis ortu, totius vitae curriculo et morte narratio (Leipzig 1566); E. Troeltsch, Vernuft und Offenbarung bei J. Gerhard und M. (Göttingen 1891); A. Ritschl, Die christliche Lehre von der Rechtfertigung und Versöhnung 1—3 (4 ed. Bonn 1895—1903); J. Rump, M:s Psychologie (Kiel 1897); G. Ellinger, Ph. M. (Berlin 1902); £E. F. Fischer, M:s Lehre von der Bekehrung (Tübingen 1905); O. Ritschl, Dogmengesch. des Protestantismus 1—2 (Leipzig 1908—12); A. Runestam, Den kristliga friheten hos Luther och M. (diss. Uppsala, Sthm 1917); K. Holl, Gesammelte Aufsätze 3 (Tübingen 1928); H.Engelland, M., Glauben und Handeln (München 1931); R. Bring, Förhållandet mellan tro och gärningar inom luthersk teologi (Helsingfors 1933); F. Hübner, Natürliche Theologie und theokratische Schwärmerei bei M. (Gütersloh 1936); H. Lindström, Skapelse och frälsning i M:s teologi (diss. Lund, Sthm 1944); F. Hildebrandt, M., alien or ally (Cambridge 1946). H. L. MENIGHEDSRÅD, se Församlingsstyrelse. MENIGHET (menighed, församling) brukes i moderne tid i flere betydninger: 1) to- 32 993 MENIGHET taliteten av en religions bekjennere, f.eks. »Kristi m.», »den kristne m.», »den jødiske m.»; 2) den gudstjenestefeirende forsamling, samlet om ord og sakrament; herav er oppstått den moderne språkbruk som med m. mener 3) en lokal enhet innenfor et kirkesamfunn, bestemt av sognegrensene, normalt med egen kirkebygning og med en eller flere prester som har denne lokal-m. som sitt arbeidsfelt; 4) samfunnet av de sant troende innenfor lokal-m.en eller innenfor landskirken; beslektet er anvendelsen av m. 5) om en frivillig sammenslutning av personer med samme religiøse anskuelser, særlig når den er oppstått ved separasjon fra det større samfunn. I eldre tid, og fremdeles i bibelspråket, møter vi bare 1) og 2). Luther bruker »Kirche» og »Gemeinde» i fleng og foretrekker »Gemeinde» for ekklesia i sin bibeloversettelse, hvilket har satt spor også i de danske og norske bibeloversettelser. I kirkeretten og i liturgisk og administrativt språk forekommer bare 2) och 3). Ethvert medlem av en landskirke er i regelen medlem av en bestemt lokal-m. og har her sine rettigheter (rett til å nyte kirkens goder og til å stemme ved m.s-møte og ved valg av m.s-råd). Ved flytning til en annen m. oppstår medlemskap i denne. Særlig i Sverige er »församling» i denne geografiske betydning meget brukt p.gr.a. den nære forbindelse av kirkelig og sivil manntallsføring i dette land. Lokal-m.ene er de celler hvorav landskirken er oppbygd, og kirken lever sitt liv i første rekke i skikkelse av lokal-m. Det overveiende antall prester er m.s-prester, ansatt for en bestemt lokal-m. Et menighetslems plikter overfor sin m. er, bortsett fra plikten til å understøtte sin m. økonomisk gjennom kirkeskatt, nå utelukkende av åndelig art og kan ikke lenger som i tidligere tider tvinges oppfylt. Ved den sognebåndsløsning som har funnet sted i alle de nordiske land (Danmark 1855, Norge 1878, Sverige 1859) er m.slemmene ikke lenger henvist til å la seg betjene med sakramentene og ved de kirkelige handlinger av sin egen lokal-m.s prester. 994