METAFYSIK laget er nok også her den eskjatologiske, av Gud utrustede og utsendte virkeliggjörer av Israels framtidshåp. Men »Israel» er blitt det nye Israel, den kristne menighet, og innholdet er blitt bestemt av troen på at Jesus er denne forjettede »frelser», som hele G. T. sikter fram imot og må tolkes ut ifra. Denne tro går tilbake på Jesu egen selvbevissthet. Men karakteristisk er at Jesus sjelden bruker M. om seg selv, men så meget oftere »Menneskesönnen». Deri ligger en bevisst avstandtaken fra den nasjonalpolitiske M. og en konsentrasjon om de transcendente drag. Likeså karakteristisk både for N. T.s og Jesu egen oppfatning er det at allerede hos Markus knyttes forutsigelsen om M.s lidelse og död »efter skriftene» til Peters M.-bekjennelse ved Cæsarea Filippi (Mark. 8:27 ff.). Og når döden skal fölges av oppstandelsen og opphöyelsen til Guds höyre hånd, så er det i virkeligheten Menneskesönn-forestillingen som står bakom denne paradoksi. Jesus har forenet denne tanken med den om den lidende »Herrens tjener»* og funnet Menneskesönnens sonende lidelse og död og oppstandelse forkynt i G.T. som M.s egentlige frelsergjerning. I N. T.s hedningekristne miljö ble derfor bevisstheten om M.s oppr. sammenheng med Israels nasjonale håp trengt tilbake; Kristus blir et egennavn: Jesus Kristus, han er den som Gud fra evighet av har bestemt til verdensfrelser og forjettet de fromme i G.T. Bekjennelsen til Jesus som Kristus blir en bekjennelse av ham som »Herre», som den opphöyede som skal komme igjen til dom og til frelse. Se også Jesus Kristus, Kristi återkomst. Litt.: L. Brun, Jesu evangelium (Oslo 1926; s. 514 ff.) ; H. Gressmann, Der Messias (Göttingen 1929); P. Volz, Die Eschatologie der jüdischen Gemeinde im neutestamentlichen Zeitalter (Tübingen 1934); H. Frankfort, Kingship and the gods (Chicago 1948); S. Mowinckel, Han som kommer. Messiasforventningen i det Gamle Testamente og på Jesu tid (Khvn 1951). S. M. METAFYSIK. Ordet m. går tillbaka till den grekiske filosofen Andronikos, som under första årh. f. Kr. gav ut en upplaga av Aristoteles’ skrifter och därvid placerade dem som behandlade de filosofiska principfrå- 1015 gorna (pot eiocopia, prima philosophia) efter de naturvetenskapliga skrifterna och i enlighet därmed rubricerade dem petà Tà çuoıxk. Genom nyplatonikerna fick ordet sin särskilda sakliga betydelse som vetenskapen om det som går utöver naturen. Omväxlande med termen m. eller som beteckning för allmän m. till skillnad från speciell begagnas termen ontologi, d.v.s. läran om det varande eller verkligheten. Termen m. användes i rätt skiftande betydelser. Populärt begagnas den ofta i förklenande bemärkelse som beteckning för oförstådda abstrakta och subtila resonemang. Stundom betecknar den teorier om verklighetens och kunskapens allmännaste principer och är då liktydig med filosofi överhuvud. Ibland har termen en spiritistisk bibetydelse. Dess kanske vanligaste och säkert viktigaste funktion är emellertid att tjäna som beteckning för en bestämd filosofisk position, eller närmare bestämt som beteckning för ett speciellt, relativt enhetligt filosofiskt tänkesätt, som framträder i skilda utformningar och som i allmänhet har omedelbar teologisk betydelse. Utmärkande för m. i denna bemärkelse är antagandet av en dubbel verklighet. Man räknar med den erfarenhetsgivna verkligheten, och därutöver med en högre, i förhållande till det vanliga verklighetssammanhanget transcendent verklighet. Man skiljer mellan sinnevärlden och den översinnliga verkligheten — den må fattas som materiell (materialistisk m.) eller som icke-materiell (idealistisk m.) — och man menar, att denna senare såsom det sant varande och egentligt verkliga ligger till grund för de erfarenhetsgivna företeelsernas sammanhang. Vanligen betraktas den givna verkligheten som ofullkomlig och mindre värdefull än den övernaturliga eller ursprungligt naturliga och egentliga verkligheten, som förutsättes vara fullkomlig och ofta fattas som gudomlig. Om man räknar med att denna »metafysiska» i sig varande verklighet inte på samma sätt som den för oss varande »fysiska» verkligheten är tillgänglig för vanlig erfarenhet och kunskap. Antingen menar man, att vi endast kan fatta den indirekt 1016