METAFYSIK Aristoteles fullföljde med nya modifikationer denna teori i sin distinktion mellan form och materia, och fann i den rena formen det sant varande, det absoluta. I den medeltida skolastiken* och i den romerskkatolska filosofien är samma begrepp bibehållet som grundläggande för dess m. Men också i nyare tidens filosofi i övrigt har man från kunskapsteoretiska synpunkter kommit till det metafysiska begreppet om det rena varat. Med stor klarhet och konsekvens utvecklades det t.ex. av Spinoza, som i sin teori om substansen fullföljde Descartes’ ställningstagande till det radikala tvivlet, samt av de efterkantianska idealisterna, som med sitt begrepp om det absoluta självmedvetandet på motsvarande sätt följdriktigt utvecklade Kants kunskapskritiska försök att visa kunskapens möjlighet och objektiva giltighet. Med det kunskapsteoretiskt motiverade begreppet om det i sig varande identifieras för det tredje i m. ofta ett moralisktoch religiöst betingat värde- och gudsbegrepp. Förmedlande fungerar härvid ett teleologiskt betraktelsesätt, enligt vilket varje »rörelse», d.v.s. varje skeende och varje förändring, förklaras genom det mål den förutsättes vara inriktad mot. I Platons m. är idévärlden det sant verkliga, som ligger till grund för sinnevärldens relativa verklighet, och såsom sådan är den det fullkomliga, värdefulla och gudomliga, mot vilket den ofullkomliga sinnevärlden längtande sträcker sig (špwç). I den aristoteliska m. är den rena formen tillika fattad som det högsta goda och gudomliga; som den »orörde röraren» ligger den till grund för och determinerar verklighetssammanhanget i övrigt. I den medeltida skolastiken och den följande romerska traditionen identifieras det kristna gudsbegreppet med detta grekiskt-aristoteliska grundbegrepp om det i sig verkliga under ständig hänvisning till gudsnamnet i G.T., med 2 Mos. 3:14 som locus classicus (Vulgata: ego sum qui sum). Och i motsats mot erfarenhetens regnum naturae sättes som en högre verklighet det översinnliga, himmelska regnum gratiae. I den senare idealistiska m. identifieras också 1019 nästan genomgående begreppet om det absoluta med det religiösa gudsbegreppet. Övergången förmedlas därvid ofta på så sätt, att de positiva religionernas och främst kristendomens gudsbegrepp antages vara vad känsla och föreställning fattar av det för förnuftet givna och i den filosofiska spekulationen klarlagda absoluta. Även i materialistisk m., vars klassiske representant är Demokritos, tillerkännes den egentliga och ursprungliga verkligheten högre värde än den givna, men gudsbegreppet är här ersatt av begreppet om den blinda naturnödvändigheten och finaliteten träder helt i bakgrunden för kausaliteten. Ett klassiskt exempel på hur m. framgår ur skilda motiv erbjuder Thomas’ ab Aquino lära om de »fem vägarna» till Gud. Från förändringens faktum, ex motu sluter han till ett oföränderligt, ursprungligt varande, ex causa efficiente till en första ursprunglig orsak, från skillnaden mellan det möjliga och nödvändiga, ex possibili, till det i sig nödvändiga, necessarium absolutum, från tingens olika fullkomlighetsgrader, ex gradibus, till det absolut fullkomliga, och slutligen från världens ändamålsenlighet, ex gubernatione rerum, till en allt styrande försyn. Vad nutida m. beträffar, finns det jämte den aristoteliskt-thomistiska traditionen och förnyade former av annan, särskilt idealistisk m., en rad mer fristående system. Ett exempel på ett betydande sådant modernt metafysiskt system är A. N. Whiteheads, som har sina förutsättningar i kristen platonism samt modern naturvetenskap och logik. lvriga motståndare till m. påträffas ìi våra dagar särskilt bland moderna empirister och positivister samt bland protestantiska teologer. Hur vansklig uppgiften är att frigöra sig från traditionella metafysiska tänkesätt framträder i de påtagliga svårigheter, som komma till synes hos representanterna för de nämnda antimetafysiska riktningarna, då det gäller aff positivt utveckla en allmän icke-metafysisk verklighetsteori, att ge en hållbar bestämning av verklighetsbegreppet, som inte i sista hand leder ut i det meta- 1020