METODISMEN nattvardsgång varje söndag, besök hos sjuka och fångar samt befrämjandet av fattiga barns kristliga fostran. Denna livsstil, förenad med en sträng högkyrklig observans, utmärkte också Wesleys prästgärning under en tvåårig vistelse i Savannah i Georgia. Under herrnhutiskt inflytande sökte han så genom grundligt studium av bibeln klarhet om den frälsande trons natur och frukter. Han drevs in ien kris, som efter återkomsten till England kulminerade under nyåret och våren 1738 och fick sin utlösning i hans evangeliska genombrott. Detta skedde vid en sammankomst i London den 24 maj samma år under det att någon föreläste Luthers företal till Romarbrevet. Han fick därmed en ny insikt och förvissning om rättfärdiggörelsen genom tron. Denna insikt förenades med den tidigare inriktningen mot helgelsen. Försoningens och förlåtelsens nåd blev källan till det kristna livet och dess utveckling. Reformationens rättfärdiggörelsesyn sammansmälte med det fornkyrkliga och anglikanska arvet, och rättfärdiggörelsen och helgelsen blevo de två brännpunkterna i hans förkunnelse. Wesleys evangeliska erfarenhet blev den gnista, som tände den stora väckelsen med dess syfte »att sprida skriftenlig helighet i landet». Särskilt fick denna en snabb spridning, sedan Wesley efter den andre förgrundsgestalten i väckelsen George Whitefields föredöme börjat predika under bar himmel, för första gången inför tusentals kolgruvearbetare nära Bristol 1739. Från de föreningar, som 1742 bildades i Bristol och kort därpå i London daterar sig m. som organisation. Under otaliga resor i England, Skottland och Irland höll Wesley sammanlagt omkring 40.000 predikningar. Han utgav också ett stort antal skrifter. Sina närmaste medarbetare fann han i sin broder Charles Wesley och kyrkoherden i Madeley nära Birmingham John Fletcher. Den förre blev den metodistiska väckelsens specielle sångare men räknas också vanligen vid sidan av Isaac Watts som den störste hymndiktaren i den engelska kristenheten. Den senare, m:s förste teolog, trädde på Wesleys sida i den kalvi- 1023 nistiska striden. Han försvarade dennes lära om helgelsen och bekämpade Whitefields kalvinska predestinationslära. Wesley, som hade en arminiansk syn på utkorelsen (jfr Arminianer), och Whitefield kom därmed att gå skilda vägar. Blott en ringa del följde Whitefield och bildade en kalvinsk gren av m. För att tillvarataga väckelsens frukter bildades överallt föreningar. Varje sådan förening indelades i ett antal mindre grupper, s. k. klasser med en klassledare, som varje vecka skulle samla sin klass till bön och i övrigt befrämja medlemmarnas kristna fostran. Jämte ett fåtal präster i den anglikanska kyrkan biträddes Wesley av ett växande antal lekmannapredikanter. Dessa ägnade sig helt åt arbetet och förflyttades efter en kort tid i en viss förening eller krets av föreningar till annat verksamhetsfält (resepredikanter). Dessutom fingo på de lokala platserna andra personer, sysselsatta i sin borgerliga gärning, fullmakt att predika ordet (lokalpredikanter). M., som hade växt fram i anslutning till den engelska kyrkan och under Wesleys livstid heller aldrig skilde sig från denna, fick en allt fastare organisation. Föreningarna blevo från 1795 sakramentsförvaltande församlingar, sammanslötos i ett kyrkosamfund av närmast presbyteriansk typ under ledning av en årligen sammanträdande konferens, och ej fullt tre decennier efter Wesleys död var separationen från den anglikanska kyrkan ett faktum. Genom irländska emigranter spriddes m. till Amerika. Där hade tidigare Whitefield farit fram som en eldslåga i de östra och södra delarna, men denna verksamhet blev icke av samfundsbildande art. Den amerikanska m:s främste banbrytare och största gestalt blev Francis Asbury (d. 1816). Vid en konferens i Baltimore 1784 organiserades den amerikanska m. Den erhöll en episkopal författning och fick namnet The Methodist Episcopal Church. Dr Thomas Coke, en anglikansk präst, och Francis Asbury blevo de första biskoparna. En av Wesley verkställd förkortning av den anglikanska kyrkans 39 1024