METODISMEN Metodistkyrkans teologiska skola. Göteborg. det att de må hjälpa den ene den andre att fullända sin frälsning». Liksom Wesley icke blott betonade den inre rättfärdigheten utan också den yttre, icke blott hjärtats helighet utan också livets, inskärptes i dessa regler vikten av ett moraliskt och disciplinerat liv: medlemmarna skulle avstå från allt slags ont, visa barmhärtighet mot alla och begagna alla Guds nådemedel. Till hjälp för själavård och kyrkotukt indelades medlemmarna i de tidigare nämnda grupperna eller klasserna, vilka vanligen kommo att omfatta 10—15 medlemmar. Även om dessa grupper icke längre ha samma betydelse som förr och tyngdpunkten i församlingarnas arbete mer kommit att förskjutas åt nya verksamhetsgrenar (olika former av ungdomsarbete, särskilda föreningar för kvinnor och för män etc.), ha dock »klassmötena» alltfort en uppgift i att underlätta kontakten mellan medlemmarna och befrämja deras kristna gemenskap. Det villkor, som gällde för att inträda i de ursprungliga metodistföreningarna, var att hysa ett innerligt och uppriktigt begär efter frälsning. Detta villkor kvarstår alltjämt för dem som vilja inträda i församlingarnas förberedande medlemskap, dit även de döpta barnen räknas. För fullt medlemskap fordras bekännelse till Kristus som frälsare. M.i nutiden. Den uppspaltning av m., som tidigare ägt rum, någon gång av dogmatiska men mestadels av kyrkoorganisatoriska skäl, har alltmer överbryggats genom 1027 de världskonferenser för m:s olika grenar, vilka sedan 1881 regelbundet hållits vart tionde år. I Storbritannien förenade sig de tre större metodistkyrkorna 1932, och i USA sammanslöto sig de båda huvudgrenarna 1939. I Japan, Kanada och Syd-Indien har m. förenat sig med andra kristna samfund till en gemensam kyrka. Sådana märkesmän inom nutida m. som J. Scott Lidgett, John R. Mott’, Stanley Jones och Bromley Oxnam ha också gjort betydande ekumeniska insatser. Metodistkyrkan i Storbritannien fortsätter den wesleyanska traditionen. I spetsen står en president, vald för ett år i sänder. Det äldre resesystemet för pastorerna fungerar i regel alltjämt, och liksom tidigare utnyttjar man i mycket hög grad lek- mannakrafter vid pastorernas sida. M:s andra och största huvudgren, som efter sammanslagningen i Amerika endast bär namnet The Methodist Church och 1950 rapporterade 8.935.647 medl., har bibehållit den episkopala författningen. Den vart fjärde år sammanträdande generalkonferensen är högsta lagstiftande församling för denna kyrka, vars huvuddel finnes i USA men som genom sin verksamhet i alla världsdelar har en övernationell prägel. I spetsen stå biskoparnas råd och huvudstyrelser för de olika verksamhelsgrenarna. Biskoparna förestå sina resp. biskopsområden, vilka i sin tur äro indelade i mindre omräden med årskonferenserna som beslutande organ. Varje sådan konferens ledes av en biskop. Denne biträdes i sitt arbete av distriktsföreständarna och utnämner pastorerna till deras verksamhetsfält. Resesystemet för de senare har här såtillvida modifierats som någon tidsbegränsning ej längre är föreskriven. M. i Norden. De första inflytelserna kommo från England. Den unge metodistpastorn George Scotts* verksamhet i Sverige 1830—42 (jfr även Rosenius) blev av stor betydelse för svensk folkväckelse, liksom den gav impulser till mission och nykterhetssträvanden men ledde icke till någon samfundsbildning. Detta skedde först ge- nom skandinaver, vilka efter någon tids 1028