29); G. G. Coulton, Five centuries of religion 1— 4 (Cambridge 1923—50). H. K—h MIDSOMMARDAGEN, se Johannes Døperens dag. MIKA (hebr. mika[ja'hu] =>» Vem är såsom Jahve?»), hemma från Moreset i det filistéiska området, verkade som profet* i Juda under konungarna Jotam, Ahas och Hiskia (1:1), således fr.o.m. 730-talet f.Kr. M. tillhörde den första gruppen »skriftprofeter», som framträdde under den kristid, då den sociala och ekonomiska brytningen hade sprängt den gammalisraelitiska samhällsbyggnaden och solidariteten och då den assyriska expansionen i Syrien och Palestina hotade de båda israelitiska rikenas bestånd (jfr 1:6, som förutsätter att Samarias fall år 722 ännu icke inträffat). M:s bok. Uppgifterna om M:s person begränsas till den profetbok, som bär hans namn och är den sjätte i Tolvprofetboken (jfr De mindre profeter). Den bild, som boken ger av hans profetkynne, får sin historiska bekräftelse i Jer. 26:18, varav framgår, att hans inflytande var levande ännu mer än hundra år senare. M:s bok innehåller icke direkta biografiska upplysningar, utan den är en samling fragment av profetiska utsagor, bland vilka det ofta är omöjligt att särskilja de »äkta» och »oäkta» beståndsdelarna. Man torde dock våga påståendet att de bärande tankarna i bokens huvuddelar präglas av en bestämd profetpersonlighet, vare sig utsagorna i sina detaljer härröra från M. själv eller från hans vänkrets. Boken, vars text synes ställvis vara ansenligt korrumperad, kan uppdelas i tre delar: 1) kap. 1—3, domsförkunnelse, i främsta rummet på grund av de sociala försyndelserna, 2) kap. 4—5, eskatologisk förkunnelse, huvudsakligen med ljusa drag, 3) kap. 6—7, klander, hotelser och uppmaningar, vilka utmynna i ett avslutningsstycke av liturgisk karaktär. M. är en av de minst extatiska profeterna; hans förkunnelse innehåller inga visionära drag. Stilen är karg och skarp, oförställt realistisk, men icke utan poetisk flykt. Han inspireras av ett starkt kallelsemedvetande 1041 MIKA (3: 8). Utmärkande för M. är ett slags agrarideal, vilket är naturligt för en son av en bondby. Städerna utgöra källor till förfallet (1:5, 13, 3:10 f., 5:11, 14). I hans samhällskritik tala den förtryckte fellahens självupplevda, svåra erfarenheter. De snåla och bedrägliga storgodsägarna (2:1 ff., 6: 10 ff.), de orättrådiga hövdingarna och domarna 3: 1 ff., 9 ff., 7:3 ff.), profeterna, vilka profetera mot betalning (3:5 ff., 11), och de penninglystna prästerna (3:11) få höra stränga domsord. Men M. ser ocksä det fördärvade och lättsinniga folket självt draga dom över sig (2:6 ff., 7:1 f.). Orsaken till det sedliga förfallet är ett orätt gudsförhållande, vilket grundar sig på yttre former (3:11, 5:12, 6:6 f.), fastän Jahve begär, att »du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud» (6:8). Treklangen i detta profetiska ethos förenar i sig särdragen hos M:s stora samtida: Amos’ fordran på rättfärdighet, Hoseas kärleksförkunnelse och Jesajas tillbedjan inför Guds majestät. I M:s förkunnelse av den sociala rättvisan är det sålunda icke fråga om enskilda moraliska eller omoraliska handlingar, utan om en religiöst-sedlig grundinställning. Inför kärnan i Guds krav falla alla yttre stöd; t. o. m. Jerusalem med sitt tempel skall förgås (3: 12). Ofta har man velat frånkänna M. alla frälsningseskatologiska förväntningar i kap. 4 och 5, men det är icke nödvändigt; tvärtom finns det även i dessa förväntningar agrariska drag, vilka äro typiska för M.: den ljusa framtiden efter förstöringen skildras såsom en lantlig idyll (4:4), den messianska härskaren (jfr Messias) skall uppstiga ur landsbygdens sköte (5:1, där det finns det för evangelietraditionen betydelsefulla omnämnandet ay Betlehem som hemort för den nye David). Styrkan i M:s bok ligger i den uppriktighet, som finnes i den sociala vakenheten och den etiska omutligheten i hans förkunnelse. Litt.: Kommentarerna till Tolvprofetboken; G. Hylmö, Kompositionen av M:s bok (diss. Lund 1919); S. Mowinckel, Mikaboken (i Norsk teol. 1042