MIKKELSMESS tidsskr. 1928); J. Lindblom, Micha literarisch untersucht (Åbo 1929). A. La DEN HELIGE MIKAELS DAG, MIKKELS- DAG, se Mikkelsmess. MIKKELSMESS den 29. september er i den romersk-katolske kirke siden ca. 600 blitt feiret som en fest for Mikael — den fornemste av erkeenglene; han omtales flere steder i bibelen (f. eks. Dan. 12:1; Åp. 12:7; Jud. 9) — og da gjerne som den spesielle vernehelgen for Guds folk. Festen fant hurtig stor utbredelse, var meget populær og har helt til vår egen tid vært en viktig merkedag både i kontinental og nordisk folketradisjon. Reformasjonen beholdt M. som en fest for alle engler — således også i Danmark-Norge, hvor både Kirkeordinansen 1539 og Kirkeritualet 1685 uttrykkelig bestemmer at der den dag skal prekes om englene; festen ble i disse to land avskaffet 1770. I Sverige og Finnland ble den fra 1773 henlagt til påfølgende søndag; offisielt er den ennu i disse to land en englefest (Mikaeli, Denhelige Mikaels dag), men i praksis har den fått større preg av å være enten en høsttakkefest eller barnas særlige dag (barna og englene). Den førstnevnte side av M. finner vi allerede i middelalderen; den fortsatte også etter reformasjonen og ble i Danmark-Norge lenge framhevet bl.a. ved at Te Deum da skulle synges. Også etter 1770 fortsatte mange menigheter frivillig å feire høsttakkefest, og i den norske Tekstbok fra 1918 fikk den egen kollektbønn og egne tekster. Litt.: W. Rothe, Det danske kirkeaar (3. ed. Khvn 1858); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). H.F. MILITÄR SJÄLAVÄÅRD. Själavård vid krigsmakten synes i viss omfattning ha utövats av medeltidskyrkan genom predikande munkar samt genom de biktfäder som följde härförarna i fält. I Sverige äro vid mitten av 1500-talet präster knutna till krigsmakten. I Erik XIV:s krigsartiklar av 1567 anbefalles den gudstjänstform, som sedermera blivit den allmännaste vid krigsmakten — korum. Gustaf II Adolf gav den svenska krigsmak- 1043 ten den första verkliga militärkyrkoordningen i sina krigsartiklar av 1621. I sina huvuddrag blev denna ordning gällande i tvenne århundraden. Vid 1900-talets ingång funnos särskilda präster knutna till de flesta truppförband, regementspastorer (benämningen möter första gången 1720). Den kritik mot institutionen som kom till första uttryck i början av 1800-talet växte sig allt starkare. Förslag framlades vid flera tillfällen av särskilda sakkunniga till omorganisation av den militära själavården men lände icke till resultat. 1925 års riksdag avskaffade regementspastorsinstitutionen. Efter 1925 funnos kvar allenast präster vid de marina församlingarna i Stockholm och Karlskrona samt garnisonspastorer i Boden och Karlsborg. Regementspastorerna fortsatte emellertid i allmänhet att frivilligt fungera. Efter åtskilliga framställningar från kyrkomöte och militära myndigheter tillsatte Kungl. Maj:t 1937 sakkunniga för att biträda med utredning angående den militära själavärden. Uppgiften avsåg såväl fredssom krigsorganisation. Sedan de sakkunniga avgivit förslag framlades för 1939 års riksdag proposition, vilken vann bifall. I fredstid äro nu vid de flesta förband anställda s.k. militärpastorer. Dessa äro präster i Svenska kyrkan — f.n. ett åttiotal. Befattningarna äro arvodesbefattningar. Kungl. Maj:t förordnar — i regel för tre år — på förslag av chefen för försvarsstaben, sedan yttrande inhämtats från biskop, truppförbandschef och försvarsväsendets personalvårdsnämnd. Ledningen av verksamheten är anförtrodd fältprosten, som tillhör försvarsstaben. Särskild instruktion anger verksamhetsuppgifterna. Krigsorganisationen som började tillämpas i april 1940 torde väl kunna anses svara mot berättigade krav på såväl stadga som planmässighet och effektivitet. En särskild själavårdsavdelning i högkvarteret med fältprosten som tjänstegrenschef leder verksamheten. Vid sin sida har han tre chefspastorer, en för varje försvarsgren. Såväl högre som lägre förband äro tilldelade be- 1044