tet, och hans religiösa iver väcktes. Vid hemkomsten 1639 kände han det som sin plikt att lämna diktningen och ge sig in i den religiösa och politiska debatten. Puritan till sin åskådning blev han en avgjord anhängare av Cromwell och trädde med tiden i hans tjänst som sekreterare. Hans mest berömda skrift från denna tid är »Areopagitica» (1644), som utgör ett försvar för tryckfriheten. 1652 blev han blind; det sägs att han offrade det sista av sin syn på den skrift, »Pro populo anglicano defensio» (försvar för det engelska folket), vari han försvarade Karl I:s avrättning. Det politiska och polemiska skedet i M:s liv varade i 20 år, varunder han skrev så gott som endast prosa. Efter restaurationen 1660, då det en tid var fara för hans liv och frihet, återvände han till privatlivet. Han skapade nu den episka dikten »Paradise lost» (det förlorade paradiset; 1667) med fortsättningen » Paradise regained» (det återerövrade paradiset; 1671) och tragedien »Samson agonistes» (1671). Efter att ha misslyckats i politiken tog han sin revansch i diktningen, liksom föregångaren Dante hade gjort. Han försmäådde nu renässansteman av den art som han hade tagit upp i tidiga år och hämtade ämnen och inspiration enbart ur bibeln. Som epiker besjöng han skapelsen, änglarnas uppror, människans fall och Kristi återerövring av paradiset. I sitt drama skildrade han Simson, som offrade sig själv därför att hans död medförde undergång för landets fiender. Bibelhistoriens sanning omfattade han med fullkomlig tro, men i tolkningen av den tillät han sig stor frihet. Han är själv, med sitt starka temperament, i hög grad närvarande i sin dikt, och man spårar i »Paradise lost» en konflikt mellan hans tro och hans mänskliga natur. Hans mål var »att rättfärdiga Guds vägar för människan», att förkunna lydnad och underkastelse, men den gamle revolutionären frestades att i Gud se kungen av England, omgiven av sina hovmän, och att ge Satan något av sin egen stolta och upproriska natur. Denne har också blivit diktens centrala och sympativäckande gestalt. Huvudintresset vilar väsent- 1049 DE MINDRE PROFETER ligen vid »en enda stor tragisk person, den fallne ärkeängeln» (Tegnér). I sin bibliska diktning är M. alltjämt den lärde humanisten. Sin vers har han skolat hos antikens skalder. Han är en mästare i den värdiga och rena stilen och når utan ansträngning det upphöjt poetiska. Han kom, framför allt med »Paradise lost», att utöva ett mäktigt inflytande. Klopstock sökte att i sitt kristliga epos » Messias» skapa ett motstycke till M:s dikt. Nyklassiker och romantiker beundrade M. Goethe ansäg att »Samson agonistes» som ingen annan pjäs från nyare tid var diktad i antikens anda. Byrons Lucifer, i dramat »Cain», är gestaltad under intryck av M:s Satan. Bland nordiska författare, som tagit intryck av M., må nämnas Spegel (»Guds werk och hvila»), Swedenborg (paradisskildringarna i »De cultu et amore dei»), Lidner (»Yttersta domen»), Franzén (»Människans anlete» och »Det nya Eden»), Tegnér (»Sång till Solen»), Fröding (»En syn»), Linnankoski (»Ikuinen taistelu», Den eviga striden), Wergeland (»Skabelsen, mennesket og Messias») och N. Collett Vogt (»To mennesker»). »Paradise lost» är översatt till danska av J. H. Schønheyder (1790), som också översatt »Paradise regained» (1792), och av U. Birkedal (1905), till finska av Yrjö Jylhä (1933), till svenska av J. G. Oxenstierna (1815), V. E. Öman (jämte Paradise regained, 1862) och F. G. Bengtsson (1926). »Samson agonistes» är översatt till svenska av U. Lindelöf (1918). Litt.: Biografier av D. Masson (6 bd, 1859—94), W. Raleigh (1900), U. Lindelöf (1920), H. Darbishire (1932); D. Saurat, La pensée de M. (Paris 1920; engelsk ed., reviderad och utökad, M., man and thinker, London 1944); J. H. Hanford, A M. handbook (New York 1926); N. Bøgholm, M. and Paradise lost (Khvn 1932); P. Morand, De Comus à Satan (Paris 1939); D. M. Wolfe, M. in the puritan revolution (New York 1941); C. S. Lewis, A preface to Paradise lost (London 1942); Z. Werblowsky, Lucifer and Prometheus. A study of Milton’s Satan (London 1952). A. W—n DE MINDRE PROFETER. Når man bruger denne betegnelse for den sidste bog blandt profetskrifterne i den hebraiske bibel, stil- 1050