MISSIONSMETODER Ortodoks mission: S. Bolshakoff, The foreign missions of the Russian orthodox church (London 1943); dens., Orthodox missions to-day (i The international review of missions 1953 s. 275—84). L.S. MISSIONSMARKER, se Misjonsfelter og -kirker. MISSIONSMETODER. Evangelisation. Den ursprungliga och alltjämt viktigaste m., evangelisationen, företer i stigande grad likhet med evangelisationen i Västerlandet, därför att problemen i Västerlandets kyrkor och på missionsfälten ofta äro desamma. För denna m. kan därför hänvisas till art. Evangelisation. Skolmission och litteraturmission. Redan den dansk-halleska missionen upprättade på 1700-talet skolor för utbildning av medhjälpare i missionsarbetet. 1800-talet i Indien domineras av de initiatiy som utgingo från skotten Alexander Duff. Högre kristen skolundervisning på engelska språket var enligt hans mening det medel som på lång sikt skulle underminera och spränga hinduismen. Det är karakteristiskt för den epok i vilken Duff framträdde att han för genomförandet av sitt program samarbetade med den hinduiska reformrörelsen Brahmo Samaj. Dess ledare Ram Mohan Roy hjälpte Duff att öppna den första skolan. Även i Afrika samt i Indonesien betraktades skolan som ett av evangelisationens viktigaste arbetsredskap. Den ledande evangeliske missionsteoretikern G. Warnecks starka pedagogiska intresse blev opinionsbildande: skolan betraktades »som uppfostringsmedel i och för framtida omvändelser». Anglosaxisk, särskilt amerikansk, mission i Asien under tiden fram till 1930-talet underströk så starkt undervisningens och de pedagogiska institutionernas betydelse att en katolsk kritiker, Joseph Schmidlin, kunde tala om »en protestantisk missionspraxis, som icke sällan helt går upp i kulturengagemang». Därtill är emellertid att observera att särskilt i Afrika rom.-katolsk mission f.n. är ännu starkare engagerad i skolarbetet än den evangeliska. Frapperande är den insats som romersk mission utför i fråga om högre undervisning, också på universitets- 1075 stadiet (Roma i Basutoland och Kimwenza vid Leopoldville i Belg. Kongo. Duffs förhoppningar infriades icke alldeles så som han tänkt sig. Den viktiga Lindsaykommissionen för högre kristen undervisning i Indien (1929) kunde konstatera att västerländsk undervisning långt ifrån verkat som en praeparatio evangelica. Den hade i stället lett till ett stärkande av hinduismen. Kontinental mission efter 1932 har starkt opponerat mot den anglosachsiska missionsvärldens pragmatiskt-humanistiska uppfattning. Hendrik Kraemer och Karl Hartenstein ha pekat på att missionens uppgift är att vara ett Kristi vittne, ehuruväl detta vittnesbörd i många fall just kommer att ges genom skolan. Den väldiga insats som missionen alltjämt utför inom Afrikas skolväsen framgår av ett par exempel. Av antalet folkskolebarn äro de som studera i missionens skolor i Belg. Kongo 100%, Kenya 95%, Tanganyika 86% och Guldkusten 78%. Antalet evangeliska missionsskolor på olika stadier uppgavs enligt senaste allmänna missionsstatistik vara 55.000. Två faktorer ha förändrat missionsskolans relativa status i Asien och Afrika efter 1925 och särskilt efter andra världskriget. Kolonialmakterna i Afrika och de nya staterna i Asien ägna skolan ett stigande intresse och övertaga ansvaret för växande sektorer av undervisningsarbetet. Statsskolorna äro religiöst neutrala, och undervisningen i kristendom blir i bästa fall fakultativ, genom införandet av den s.k. »samvetsklausulen». En andra faktor är Unescos verksamhet för »underutvecklade länder», ägnad att starkt stimulera staternas intresse för särskilt massornas läskunnighet. Det bör framhållas att det är en missionär, amerikanen Frank Laubach, som gjort den största insatsen för massornas läskunnighet genom att skapa ett starkt förenklat fonetiskt system. Den kristne kinesen Dr James Yen utvalde 1.000 vanliga kinesiska ideogram och byggde på detta system ett läskunnighetsprogram som bidragit till att lära miljoner kineser att läsa. Vissa stater, så t.ex. Liberia och Guldkus- 1076