MISSIONÄR Guds rike. Den var begränsad både i fråga om objektet (»de förlorade fåren av Israels hus») och missionärerna (de tolv). Den egentliga missionsbefallningen i Matt. 28: 18—20 vidgar uppdraget i båda hänseendena. Objektet är nu »alla folk». Härav följer att också missionärskallelsen vidgas. Uppdraget når ut över apostlarnas räckvidd. Det gäller Kristi lärjungar bland alla folk, »intill tidens ände». Främst i den långa raden av kristna m. står Paulus. Jämsides med honom verkade under den första missionsperioden många andra, såväl av judisk som av hednisk börd. Några av dem känna vi, utom apostlarna exempelvis Barnabas, Timoteus, Silas och Apollos. Jämte dessa voro ett stort antal för oss okända m. verksamma i olika delar av den romerska världen. Vid sidan av de mer eller mindre professionella m. predikade resande kristna, såsom köpmän och hantverkare, evangelium vart de kommo. Dessa tidiga m. voro åtminstone i vissa fall avskilda och utsända av sina hemförsamlingar (Apg. 13: 1—3). Säkerligen hade de intet garanterat underhåll, men vi veta, att Paulus erhöll understöd av vissa församlingar (2 Kor. 11:8; Fil. 4: 10, 15). På samma sätt torde även andra ha understötts. I övrigt försörjde sig m. helt eller delvis med sitt eget arbete (Apg. 20:34; 1 Tess. 2:9; 2 Tess. 3: 8). Ordet »mission» är av relativt sent datum och användes först av jesuiterna vid mitten av 1500-talet. Termen »missionär» finnes belagd från 1610. Under medeltiden använde man uttryck såsom illuminatio gentium, propagatio fidei, promulgatio evangelii etc. Bland medeltida m. må nämnas Augustinus, »angelsaxernas apostel», Bonifatius, »Tysklands apostel» och Ansgar*, »Nordens apostel». Under den senare medeltiden framstår Raimundus Lullus som en av de främsta. Den på reformationen följande katolska reaktionen ledde till ett uppsving också för missionen. Bland de mera kända m. från denna tid märkas jesuiterna Xavier och de Nobili, vilka båda verkade i Indien, den förre dessutom även i Japan. 1091 Bortsett från enstaka företag dröjde det länge, innan missionstanken slog igenom i den protestantiska världen. Är 1706 landstego Ziegenbalg och Plütschau i den danska kolonien Tranquebar i Indien. De följdes av flera, och snart verkade protestantiska m. i alla världsdelar. I våra dagars missionsarbete är regeln att m. utsändas och underhållas av missionsorganisationer, som då också utöva kontroll över sina m:s liy och verksamhet. Det förekommer emellertid också att enskilda m. ta upp eget arbete utan såväl understöd som kontroll av något kyrkosamfund eller missionssällskap. Sådana s.k. tros- eller frim. ha ofta utfört ett hängivet arbete, men deras verksamhet saknar stundom erforderlig kontinuitet. Missionärsutbildning. Det ligger i sakens natur, att de flesta m. äro präster. Dessa ha i regel den teologiska utbildning och den ordination, som är vanlig i hemlandsarbetet inom de samfund de företräda. På grund av missionsarbetets stora mångsidighet finns emellertid utrymme för olika personliga gåvor och olika slag av utbildning. I missionens tjänst verka exempelvis läkare och sjuksköterskor, pedagoger, diakoner och diakonissor, agronomer, ingenjörer och praktiska arbetare av olika slag. För alla dessa gäller det, att de böra äga en så god utbildning som möjligt. Vad läkare och sjuksköterskor beträffar fordra numera myndigheterna på de flesta missionsfält, att de skola ha avlagt av dem erkända examina för att få praktisera. Detsamma gäller i viss mån även om lärare. Utöver specialutbildningen bruka missionssällskapen anordna missionärskurser, där de blivande m. bibringas kunskap om det land de skola arbeta i, om dess folk, dess religion etc. Vidare studeras exempelvis missionsmetodik, tropisk hygien samt engelska eller franska. Före utresan till missionsfältet ges m. från t.ex. de nordiska länderna tillfälle till vistelse i England resp. Frankrike (eller Belgien) för vidare språkstudier. M:sutbildningen är emellertid icke avslutad med att den nye m. utsändes till sitt missionsfält. I regel vidtar studiet av landets 1092