MONOTEISM. Med m. (av grek. póvos, ensam, och sóc, gud) avses tron på en enda, personligt fattad, gudom. M. står i motsatsförhållande till polyteism, tron på en mångfald gudar, och till panteism“, som menar, att det gudomliga innebor i skapelsen. Under den gamla kyrkans tid och ända fram till renässansen hölls det för givet, att m. var den ursprungliga, uppenbarade religionsformen. Polyteism hade uppkommit genom människors avfall. Teologien drev denna tes även långt senare. Upplysningstidens banérförare, sådana som Voltaire, höllo före, att m. som en »naturlig» och »förnuftig» religion, måste vara den ursprungliga, vilken försvanskats bl. a. genom demagogers och prästers tadelvärda åtgöranden. Hume inaugurerade en omvänd uppfattning. Han menade, att polyteismen bildade ett förstadium till m. Denna s. k. evolutionistiska syn har fått sin vetenskapliga utformning först och främst genom Tylor i hans »Primitive culture» 1871. Enligt honom och hans efterföljare, vars åsikter in i senaste tid kunna sägas ha dominerat den allmänna uppfattningen om de religionshistoriska problemen, utgör m. höjdpunkten i en följdriktig utveckling från lägre till högre religionsformer. Vi få i grova drag räckan: animism, polyteism, monoteism. Man var icke främmande för tanken, att man empiriskt skulle kunna påvisa utvecklingen. De nu levande primitiva folken fingo åskådliggöra det första stadiet. Vid fastställandet av närmast högre kunde man hänvisa till bl. a. de gamla polyteistiska kulturreligionerna, medan framför allt kristendomen gav åskådningsmaterial för den högsta religiösa utvecklingen. Opposition mot denna evolutionistiska uppfattning saknades icke. Ett streck i räkningen var icke minst den judiska religionen, som uppkommit, medan Israel ännu befann sig på en kulturnivå, som alls icke bort motivera en m. Vidare riktade religionsforskare och etnologer, som ingående studerat primitiva kulturer, uppmärksamheten på det faktum, att det bland lågt stående folk ofta förekom en tro på ett högsta väsende. Denna tro kunde, efter vad som konstaterades, icke 1105 MONOTEISM enbart bero på mission eller inflytande från monoteistiska religioner. Det föreföll som om den gamla läran om »urmonoteismen» på nytt skulle få vind i seglen. Framför allt var härvidlag det forskningsarbete, som bedrevs avy pater Schmidt betydelsefullt. Den dogmatiska religionshistoriska »evolutionismen» fick dödsstöten. Trots den ovedersägliga förekomsten av högsta väsenden bland naturfolk, måste tanken på en ursprunglig monoteism i egentlig bemärkelse avvisas. Man har icke kunnat konstatera ens en något så när samstämmig uppfattning om en personlig, universell gudom. »Högguden» bland de primitiva är aldrig ensam gudom, och det finnes många naturfolk, som helt synas sakna tron på högsta väsenden. De religioner, som synnerligast kunna betecknas som monoteistiska, äro judendomen, kristendomen och islam. De äro alla stiftade religioner. Man har att observera de religiösa personligheternas roll, oavsett tids- och kulturförhållanden, när det gäller m. Även inom polyteistiska religioner förmärkas ofta tendenser till m., såsom inom grekisk-romersk religion och inom hinduismen. Filosofien har spelat en väsentlig roll för uppkomsten av en monoteistisk uppfattning inom hedendomen. Den judiska m., kodifierad i G. T., har haft en enastående religionshistorisk betydelse. Enligt traditionen skulle redan patriarkerna ha dyrkat den ende Guden. Det var emellertid först genom Moses, som det klart och ofrånkomligt gavs besked om, att Jahve, Israels Gud, icke tillät någon som helst avgudadyrkan bland sitt folk. Jahve hölls dock icke för att vara den ende existerande guden, låt vara att han fick mottaga dyrkan som sådan (monolatri). Liksom Israel hade sin Jahve hade Moab sin Kemos (4 Mos. 21:29). De stora »skriftprofeterna» förde energiskt m:s talan. De hade upplevt Jahves helighet och rättfärdighet och gåvo otvetydiga uttryck för tron på den Gud, som ensam är himlens och jordens herre. Filosofisk-abstrakta spekulationer om Guds väsen få anses främmande för israelitiskt kynne. I naturens under och framför allt i det egna folkets och andra folks historia 1106