D. G. M.s Statstanker (diss. Khvn 1936); S. Hauge, Studier over D. G. M. som religiøs personlighed (diss. Khvn 1944); A. Nyholm, Religion og politik (diss. Khvn 1947); P. Stavnstrup, D. G. M., politiker og gejstlig (Khvn 1948); P. Lauritsen, D. G. M. (Khvn 1950). N. M. P. MONTANISMEN var en kiliastisk-extatisk rörelse i gamla kyrkan (c:a 160), uppkallad efter dess främste ledare Montanus (död troligen 175). Efter orten för rörelsens första framträdande (Frygien) fingo dess anhängare även heta katafrygier. Montanus, en tidigare kybelepräst, som genom en speciell andeuppenbarelse blivit övertygad om att vara den från himmelen utsände parakleten, började fr.o.m. år 172 profetera om världens snara skut och om det tusenåriga rikets ankomst. Det himmelska Jerusalem skulle i en nära framtid sänka sig ned till staden Pepuza i Frygien. Hans närmaste medarbetare voro två kvinnliga profeter Prisca och Maximilla, vilka nära nog identifierade sig med gudomen. Av dessa finnas 19 orakler bevarade. Rörelsens program bestod ej så mycket i nya, fixerade läror som i asketiska levnadsregler. Därför tolererades dess anhängare på somliga orter länge inom församlingen. Det officiella kyrkolivet kritiserades energiskt från rörelsens sida för slapphet i moralen. Såsom förberedelse till gudsrikets nära ankomst förpliktades anhängarna till sträng disciplin och askes. Vatten och bröd var den enda tillåtna näringen. Ett andra äktenskap, världsliga nöjen och deltagande i krigstjänst voro likaså förbjudna. Förföljelserna fick man inte undfly och om någon blev tillfångatagen för sin tros skull, fick han icke lösköpas. Ett kraftigt tillskott fick m. när Tertullianus* år 202 övergick till rörelsen. Hans senare skrifter präglas av ett intensivt försvar av m. Vid tiden för Tertullianus’ »omvändelse» funnos talrika montanistiska församlingar även i Syrien, Egypten, Gallien och Rom. Den främste ledaren för sekten i Rom var Prokulus, som hade flera teologiska dispyter med den officiella kyrkans representanter. Montanisterna i Rom voro även invecklade i de monarkistiska stridigheterna. 1109 MORALISM Det starka betonandet av andens fria verksamhet ledde m:s förespråkare till opposition också mot det kyrkliga biskopsväsendet. Andens fria herravälde, manifesterat i enskilda kristnas allmänna prästadöme, sattes emot biskoparnas herravälde. Sina egna medlemmar kallade montanisterna »pneumatiker» i motsats till de vanliga församlingarnas »psykiker». Bland de kyrkliga bekämparna av m. kan nämnas Apollinarius från Hierapolis, Miltiades, Serapion från Antiokia, Apollonius från Efesus och Eusebius. Litt.: P. de Labriolle, Les sources de Vhistoire du montanisme (Freiburg 1913); dens., La crise montaniste (diss. Paris 1913); Texte zur Geschichte des Montanismus, hrsg. v. N. Bonwetsch (Bonn 1914); N. Bonwetsch, Die Geschichte des Montanismus (Erlangen 1881); V. Schepelern, Montanismen og de phrygiske kulter (diss. Khvn 1920); W. Bauer, Rechtgläubigkeit und Ketzerei im ältesten Christentum (Tübingen 1934); Eusebius, Kyrkohistoria, övers. av I. Heikel (Sthm 1937). L. H. MORAL, se Etik. MORALISK UPPRUSTNING, se Oxford- grupprörelsen. MORALISM användes i många sammanhang med skiftande betydelse. Ordet innefattar alltid en viss kritik. Det utsäger, att en åskådning överbetonar eller ensidigt driver det moraliska. Etiketten m. får mycket växlande innebörd alltefter vederbörandes olika inställning. Varje ståndpunkt med ovillkorliga moraliska krav blir förkastlig m. för bedömare, vilka anse moraliska principer vara blott hämningar, som hindra den inre harmonien. En livsnjutningens profet eller en skrupelfri politiker rycker på axlarna åt en »moralist», som anlägger moraliska synpunkter på sitt handlande. Mycket vanligt är, att personer med strängare religiösa grundsatser, i synnerhet om de äro av mera konventionell typ, beskyllas för m. På Fåfängans marknad (i Kristens resa) var Kristen avgjort moralist i publikens ögon. Då termen m. användes i sådana sammanhang kan den vara rätt och slätt uttryck för amoralism. Varje moralisk ståndpunkt blir m. 1110