MYSTERIERELIGIONER förenade med denna fest, såvida man icke vill räkna gallernas självstympning som sådana. Det viktigaste vittnesbördet om mysterierna är den formel, som fullständigast lyder: »Jag åt ur handpukan, jag drack ur cymbalen, jag bar en kernos, jag inträdde i pastos». Handpukor och cymbaler användes vid den extatiska dansen, kernos är ett sakralt kärl omnämnt vid taurobolierna (se nedan), ordet pastos betyder »brudgemak» eller »tempelrum». Ur den förra betydelsen har man slutit till en sexuell förening mellan den som invigdes och gudinnan, men sannolikare betyda orden, att han efter att ha fullgjort de inledande ceremonierna inträdde i templets allra heligaste. Med den Stora Moderns kult var tauroboliet förenat. En man nedsteg i en grop grävd i jorden och betäckt med genomborrade bräder, däröver offrades en tjur, vars blod flöt ned och fuktade honom. Tauroboliet var offentligt och säges verka pånyttfödelse för tjugo år. » För evigt» säges endast en gång långt efter kristendomens seger. Mithras kult saknas i Grekland och förekom huvudsakligen vid rikets gränser samt i hamnstäder. Den är känd genom talrika monument. Mysterierna firades i underjordiska kryptor, som endast hade plats för ett mindre antal deltagare. I fonden var en »altartavla», vars huvudbild framställde Mithras dödande tjuren, en världsskapelseakt. Den omgavs av en ram med mindre bilder ur Mithras’ mytologi. De invigda voro uppdelade i sju grader med olika namn. Mithracismen medförde den persiska dualismen och en kärv moral, kvinnor voro uteslutna och hänvisade till Attiskulten. Den upptog en mängd astrologiska föreställningar, den viktigaste var själens himmelsfärd genom de sju planetsfärerna. Albrecht Dieterich har uppställt vissa idéer som gemensamma för alla mysterier: död och återuppståndelse, pånyttfödelse och barnaskap hos gud, upplysning och frälsning, gudomliggörande och odödlighet. Gudens död och återuppståndelse gav människan visshet att hon också skulle återuppstå. Dessa satser äro otillräckligt grundade, det finns ej mer än ansatser. Döden är en bild 1139 av det fullständiga brottet med det föregående förkastliga livet, om återuppståndelse talas märkvärdigt litet i våra källor. Vad invigningen lovade, var befrielsen från ödets herravälde och ett saligt liv i den andra världen, vissheten därom började med invigningen. Reitzenstein har beträtt en annan väg. Han utgår från skriftkällor, som han för tillbaka till den iranska världen och vilka skola avspegla idéer, som utbildats i mysterierna, och söker uppvisa en mysterieterminologi, som han bl. a. återfinner hos Paulus. Källorna äro ofta sena och långsökta. Han har icke beaktat, att de påstådda mysterietermerna återkomma i vanligt, profant språkbruk. Man får icke glömma, att mysterierna voro fast anknutna till främmande kulter, vilkas riter, myter och föreställningar de medförde. I dessa intolkades de tankar och idéer som voro kära för samtiden. Så meddelades allegoriska uttydningar av myterna, liknande t. ex. Plutarchos’ utläggning av Osirismyten eller Sallustius’ av Attismyten (i dennes s. k. nyplatonska katekes). Den andra huvudströmningen var de kosmologiska spekulationerna, som t. ex. framträda i en i ett par papyri bevarad mysterieed. Till slut uppgingo mysterierna i den nyplatonska teurgien (jfr Hellenistisk-romersk religion). Mysteriernas lockelse låg icke så mycket i deras läror som fast mera i deras hemlighetsfullhet och kultens sinnesberusande, ibland extatiska karaktär. Att de icke kunna ha haft den betydelse för senantikens religion, som ofta tillskrives dem, framgår därur, att de invigdas antal var inskränkt och att det var förbjudet att omtala deras läror; snarare ha tidens allmänna religiösa idéer inlagts i dem. För en religions utbredning i vida kretsar behöves en offentlig propaganda, predikan och mission som Paulus’. En sådan var utesluten av den tystnadsplikt, av vilken mysterierna voro omgärdade. Litt.: Martin P. Nilsson, Geschichte der griechischen Religion 2 (Berlin 1950, s. 230 ff. och 596 ff.); dens., The bacchic mysteries of the Roman age (i Harvard theol. review 46, 1953). Samling av texter N. Turchi, Fontes historiae mysteriorum aevi hellenistici (Roma 1930); 1140