MYSTIK en är, i fall den uppbäres av bhakti (kärlek, hängivenhet), intet hinder för frälsningen. Då den utföres osjälviskt i och av kärlek till Gud, återför den icke människan i kretsloppet av existenser. I Bhagavad-Gita (Den Upphöjdes sång) som ingår i eposet Mahabharata, förkunnar Krishna i en körsvens gestalt denna lära för hjälten Arjurna: »Genom kärlek lär han känna mitt väsen, lär han känna vad jag är och vem jag är. Och när han verkligen lärt känna mig, så går han genast in i mig.» Gud bor i alla varelsers hjärtan. Jfr Hinduism, Indien. För m. hos Platon och nyplatoniísmen, se dessa art. Jfr även Gnosticismen, Hermetismen. Den judiska m. utvecklas under hellenistiskt inflytande av Filon*. Denne bevarar distansen mellan Gud och människan: »Man måste först bli Gud — vilket är omöjligt — för att kunna fatta Gud. Om någon vill dö från det dödliga livet och leva det odödliga, kommer han kanske att få se, vad han aldrig sett. Men till och med den tydligaste vision är ur stånd att se Den Icke-skapade, ty den kommer först att bländas av den genomträngande klarheten och den ilande strömmen av strålar, precis som elden förser dem som stå på lämpligt avstånd med ljus men bränner upp dem som komma nära.» Den judiska m. företrädes under medeltiden av Kabbala (tradition) med dess emanationslära och teori om människan såsom Guds medskapare. Huvuddokumentet är Zohar (Glans). Humanisterna Reuchlin och Erasmus ha rönt intryck av kabbalistiken. Under 1700-talet framväxer en ny, mystisk rörelse, chasidismen. Jfr Judendom. Den islamiska m. representeras av sufismen (arab suf, yllemantel) från H asan av Basra (o. 700) till 1100- och 1200-talens stora systematiker al-Gh azzali och Ibn ‘Arabi liksom av medeltidens persiska diktare. Al-Halladj får lida en grym död, emedan han anklagats för att ha uttalat identitetsformeln ana l-ħhagg (jag är Sanningen, d.v.s. Gud). Al-Ghazzali håller sig däremot inom ortodoxiens råmärken. Meditationen över Allah och det oupphör- 1143 liga upprepandet ay hans namn leder till den ordlösa bönens fenomen. Lärjungen uppnår till slut »det tillstånd, där hans tungas rörelse upphör, och det synes, som om ordet flöt fram från den». Därpå försvinner också ordets form, »från hans själ och endast idén kvarstår, som om den oskiljaktigt hängde fast vid själen. Så långt beror allt på hans egen vilja och skön; men att draga till sig Guds nåd står inte i hans vilja eller skön ... Intet återstår utom att vänta ... på att Verklighetens ljus skall lysa in i hans själ. Först kommer och går det som en blixt; dock dröjer det ibland.» (Jfr Islam.) 3. Mystiken i N.T., forn- och östkyrkan. I vad mån N.T. rymmer m., beror helt på hur man definierar termen ifråga. Den äldre, religionshistoriska skolan (Bousset, Reitzenstein, G. P. Wetter), som sökt jämförelsematerial till N. T. i de hellenistiska mysteriereligionerna, understryker m:s betydelse. Det har även den katolske liturgihistorikern Odo Casel gjort med sin teori om det kristna kultmysteriet. Över huvudtaget tendera de romerska forskarna åt detta håll. De protestantiska exegeter, som äro beroende av den dialektiska teologien och lägga tonvikten vid troslydnaden gentemot gudsordet, förneka förekomsten av m. i N.T. (Bultmann). Paulus framhåller dock döds- och uppståndelsegemenskapen med Kristus i dopet; frälsningen är redan nu de kristnas egendom, de leva »i Kristus». Denna gemenskap är icke blott sakramental, utan aposteln återupplever i sina lidanden och sin väntade martyrdöd Kristi lidande. Därmed utplånas emellertid icke några personlighetsgränser. Vidare har Paulus själv haft utomordentliga upplevelser och känner till sådana »Andens gåvor» i församlingarna. Enligt Johannesevangeliet är Kristus närvarande i Ord, Ande och sakrament. Liksom Kristus och Fadern äro ett, råder en innerlig gemenskap mellan Kristus och hans lärjungar, vinträdet och grenarna. »Någon verklig m. möta vi ej hos Johannes; de mystiskt klingande utsagorna äro uttryck för en kyrklig, historiskt förankrad Kristustro och Kristuskult» (Fridrichsen). Om N.T. 1144