sålunda intager en särställning, har det likväl icke varit svårt för den senare, kristna m. att inspireras av eller att i mystisk riktning tolka i synnerhet Paulus och de johanneiska skrifterna. Gregorios av Nyssa (300-talet) har blivit kallad »den kristna mystikens fader» (Viller-Rahner). Medan den tidigare forskningen framför allt fäst sig vid de nyplatonska tankegångar, som prägla hans tänkande, pekar man numera på den kristna totalsyn, i vilken dessa äro infogade, och av vilken de fått sitt innehåll. Som mystiker är Gregorios nyplatoniker, men hans nyplatonism är bestämd av kristendomen. Han har under hela sitt liy mödat sig med frågan om gudsskådandet och gudskunskapen. Gud kan redan på jorden tack vare nåd och ansträngning skådas av den kristne i den rena själens spegel, där det förlorade gudsbelätet strålar fram. »Saliga äro de renhjärtade, ty de skola se Gud» hänföres alltså icke på det omedelbara skådandet av Gud i evigheten (visio beatifica) utan pa en medelbar gudskunskap, som står över den naturliga. Den sistnämnda ha de kristna gemensam med hedningarna. Gregorios utvecklar sin åskådning i ett rikt bildspråk, som bl.a. hämtas från händelserna kring Sinai och från Höga Visan. Med tanken uppfattar människan i gemen på sin höjd Guds hand i skapelsen. Det kontemplativa skådandet, som utgör den högre formen av gudskunskap, förutsätter en rening, en »sinnenas natt». Själens gemak måste befrias från allt jordiskt, för att den himmelske gästen skall kunna infinna sig. Det betyder också mindre att veta något om Gud än att äga honom i sitt hjärta. Gudsupplevelsen, »det gudomliga, nyktra ruset», innebär även ett »tänkandets natt», eftersom Gud är ofattbar. Härmed har Gregorios i själva verket gjort den distinktion mellan symbolisk och negativ teologi, som finnes hos Pseuo-Dionysios. Den symboliska teologien fäller utsagor om Gud, som icke beröra hans väsen utan endast hans namn eller attribut och hans kraftyttringar. Dessa erhållas på analogiskt sätt ur världen såsom Guds skapelse. 1145 MYSTIK Samtidigt med Gregorios av Nyssa har m. framstående företrädare bland de egyptiska munkarna i den sketiska öknen. Deras organisator, Makarios, har beskrivit själens väg till föreningen med Gud. En lärjunge till Makarios är Euagrios Pontikos, som med sin lära blivit bestämmande för östkyrkornas mystiska traditioner ända in i våra dagar. Hos bysantinarna ha de förmedlats av Johannes Klimakos, H esychios Bekännaren (d. 662), Niketas Stethatos och hesychasterna med deras framhävande ay den monologiska Jesusbönens betydelse. Hos syrerna företrädes denna riktning av Filoxenos av Mabbug, Isak av Nineve, Johannes bar Kaldun och Barh ebreus. Hos Symeon d.y. Teologen (949— 1022) finnas flera karakteristiska drag för den östliga m.: det kristna livet såsom ett vittnesbörd om Kristus, gudomliggörelsen av människan genom nåden och vidare den liturgiskt-sakramentala förankringen. Kristus födes på nytt i de kristnas hjärtan genom dopet. Den nydöptes hjärta är en tronstol, på vilken Livets Herre tager plats.. Härigenom helgas människan. Upplevelsen av detta faktum är dock endast förunnad ett fåtal, mystikerna. Den skildras ofta som ett skådande av det gudomliga ljuset. De ryska starzerna (åldringar) ha förkroppsligat de gamla asket- och helgonidealen. En av dem, munken och biskopen Tychon av Sadonsk (1724—83), har stått mönster för Dostojevskis gestalt Zosima. 4. Den tyska, medeltida mystiken. Dominikanmunken, magister Eckhart (1260— 1327) är ett av den medeltida, tyska m:s största namn. Huvudtankarna i hans förkunnelse framgå av följande citat: »När jag predikar, brukar jag tala om avskildheten och om att människorna skola bliva fria från sig själva och från alla ting. För det andra, att man skall informas i det enkla Goda, som är Gud. För det tredje, att man skall besinna sig över det stora Ädla, som Gud nedlagt i själen, så att människan därigenom på underbart vis må komma till 1146