MYSTIK Gud. För det fjärde om renheten i den gudomliga naturen, vilkens klarhet är outsäglig». Ordets eller Sonens födelse i själagrunden eller själagnistan är det genomgående grundtema, som bär upp dessa tankar. Eckhart har på spekulativ-filosofisk väg sökt göra den härav följande inre erfarenheten av unio mystica kunskapsteoretiskt fattbar. Härvid anknyter han till sin ordens store lärare, Thomas av Aquino*, men även, till den nyplatonska tradition, som över Proklos, Pseudo-Dionysios och Scotus Eriugena upptagits av A lbertus Magnus och hans skola. Därjämte har han påverkats av den arabiska och judiska filosofi, som förmedlat det antika arvet till medeltiden, främst av A vy icenna och Moses Maimonides. Eckhart har som få förkunnat härligheten i det inre, mystiska skådandet, men också genom sin strävan att göra det outsägliga begripligt kommit snubblande nära den panteism, som han till varje pris velat undvika. Härom vittnar även den kätltarprocess, i vilken Eckhart indrogs under de sista åren av sitt liv, och som utmynnade i att en påvlig bulla posthumt fördömde 28 satser ur hans skrifter. J. Tauler (1300—1361), likaledes dominikan, räknade själy Eckhart som sin store läromästare, ehuru han tvivlade på det spekulativa förnuftets förmåga att leda fram till det mystiska skådandet. I detta hänseende företräder han den alltmera inflytelserika nominalismen. Tauler saknar Eckharts djärva klarhetssträvan och bruk av farliga paradoxer och vänder sig med tiden allt häftigare mot prålandet med kunskap och vetande. Detta kan överlåtas åt magistrarna i katedrarna men är odugligt till att avslöja de andliga mysterierna. I stället lägger Tauler stor vikt vid viljans övning, han vill utbilda »livsmästare », icke »läromästare». Han är den store förkunnaren av via purgativa (reningens väg), som över via illuminativa (upplysningen) leder till via unitiva (föreningen). Även H. Seuse eller Suso (1295—1366) var lärjunge till Eckhart och verkade liksom Tauler bl.a. i de av m. gripna nunneklost- 1147 ren och bland gudsvännerna, som utgjorde en omfattande, mystisk lekmannarörelse. Eckhart har kallats den tyska m:s spekulative ande, Tauler dess energiske, etiske lärare och Suso dess store lyriker. Suso håller sig inom rättrogenhetens, av Thomas utstakade gränser. Hans förkunnelse, som är fri från all systematik, är inspirerad av Bernhards av Clairvaux* och Bonaventuras kristocentriska m. Liksom Mechtild av Magdeburg (1200-talet) är Susos språk påverkat av den samtida minnediktningen vid hoven. Sålunda kallas mystikern, den eviga Vishetens tjänare, efter tornérspelens förebild för den andlige riddare och äventyrare, som i hårda strider behjärtat kämpar för den mystiska benädningens och fulländningens andliga pris. Suso har såsom en trubadur sjungit sin himmelska brud Vishetens lov och genom sin känslomässighet haft benägenhet för extas. Eckharts öde visar, att kyrkan varit på sin vakt mot dem som synas ha utplånat gränserna mellan mänskligt och gudomligt, eller som verkligen gjort det. År 1317 fördömas t.ex. Andens bröder och systrar, vilka tagit helt bokstavligt på åtskilligt, som för Eckhart utgjort drastiska hyperboler. Enligt denna sekt utgöra de förnuftsbegåvade själarna lika många delar av den högsta gudomen. Världsalltet i dess helhet är Gud. Människan vinner därigenom ett absolut oberoende och befrias från alla mänskliga och gudomliga lagar. Flamländaren J. Ruysbroeck (1298— 1381) verkade bland lekmannasekterna och sökte motverka de kätterska tendenserna inom desamma. Han leyde 38 år såsom eremit och visade en kärlek till naturen och människorna, som erinrade om Franciskus’. Han inspirerade G. Groote till att skapa organisationen Det gemensamma livets bröder. I ett av de kloster, som dessa senare grundade, vistades Thomas a Kem pis*, vilkens bok om Kristi efterföljd är ett av den medeltida Kristusfromhetens yppersta alster. Till samma tid hör också Theologia Germanica, som klart sammanfattar m:s lära och inskärper de tre 1148