som ligga långt tillbaka i tiden, i vilka det nuvarande livet har sin begynnelse och sina grundvalar, ur vilka vår tids samhällsordning framgick och av vilka den alltjämt beror ... Myten är sann historia, emedan den är helig historia: icke blott på grund av sitt innehåll utan även på grund av de konkreta, heliga krafter, som den sätter i rörelse. Berättandet av ursprungsmyter är förbundet med kulten, eftersom detta berättande såsom sådant är kult och tjänar de ändamål, för vilka kulten celebreras, nämligen livets uppehållande och befrämjande.» Mer eller mindre oberoende av varandra ha skilda specialforskare, delvis dock på grundval av gemensamma auktoriteter, nått fram till m.-bestämningar, som likna den nu anförda. Religionsfilosofen Cassirer framhāäller, att m. trots sin skenbara fantasivärld har en objektiv sida och funktion. I den äkta m. uppleves icke det bildartade symboliskt utan som en verklighet. Denna innesluter även en objektivering av känslorna. Också Berdjaev understryker m:s symboliska realitet, i vilken det övernaturliga, översinnliga eller andliga framställes såsom något naturligt, sinnligt och kroppsligt. Den sistnämnda synpunkten framhålles även av Bultmann. I den mytiska symboliken mötas alltså enligt Berdjaev två världar. Begreppet »symbol» uppfattas härvid mera realistiskt, vartill kommer en anspelning på ordets etymologi (av grek. oúpßoXoç, oupußaAAsoda =sammanträffande). Denna återkommer även i Paula Philippsons utredning av m. och dess tidsart hos grekerna, i synnerhet Platon. Mot det eviga varats värld å ena sidan och dess avbild, vardandets eller föränderlighetens värld, å den andra svara både olika kunskapsformer och skilda tidsbegrepp. I den förra världen råder aiov, ett ständigt nu, i det senare xpóvos, en tidslängd. Mötet (ouußaAAeoda) mellan varats och vardandets värld, som också kan uttryckas så att den eoniska punkten skäres av tidslinjen eller att evigheten bryter in i tiden, skildras av m. Denna är sålunda inriktad på ett bokstavligen »symboliskt» kosmos, som kännetecknas av en »symbolisk» chronos. M. ut- 37 1153 MYT gör en särskild kunskapsform, vilken leder till en »symbolisk» sanning. Eftersom enligt Platon vår egen värld genom världssjälen har del i den eviga världen, är även den i sista hand endast fattbar genom m:s »symboliska» kunskapsform. Det »symboliska» tidsbegreppet med dess blandning av aion och chronos skulle enligt detta resonemang återfinnas både i de grekiska m. och i m. över huvud taget. Hermes’ levnadslopp skildras t. ex. i vår vanliga tidskategori. Men tidens lopp brytes, och guden förblir evigt ung. Kores’ rov har vidare skett en gång för alla, men det firas årligen och är alltså evigt aktuellt. Och denna aktualisering är icke heller bunden till någon bestämd plats, utan händelsen präglas av ubikvitet (allestädesnärvaro). Utöver de nu tecknade huvudlinjerna, m. såsom uttryck för en djupare verklighetsupplevelse i motsats till m. såsom en fantastisk eller ohistorisk berättelse, böra även följande särlinjer beaktas. Den jämförande religionsvetenskapen framgår vid 1800-talets mitt ur den komparativa, indoeuropeiska språkforskningen. Den är då i hög grad jämförande mytologi. Detta ord blir härigenom en beteckning både för ett folks eller en religions m.-skatt och för den vetenskap, som sysslar med utforskningen av m. Det användes i engelskan alltjämt som synonym till religionsvetenskap. Den m.-förklaring, som vid denna tid dominerar, är den naturmytologiska: m. anses innehålla personifikationer av naturföreteelser såsom oväder, åska, blixt, storm, regn, dag- och natthimlen, morgonrodnaden, solen och elementen luft, vatten och eld. Epokens ledande gestalt, Max Müller, säger, »att våra undersökningar alltid hava fört tillbaka till morgonrodnaden och till solen såsom huvudtemat i all mytologisk och religiös poesi hos den ariska folkstammen.» Den astralmytologiska skolan och delvis även den därav beroende p an b a b ylonismen, som båda framträda på 1890-talet, begränsa de m.-skapande himlafenomenen till stjärnorna och planeterna, i synnerhet månen. Därmed kommer den naturmytologiska tolkningen slutgiltigt i vanrykte. 1154