MYT Samtidigt tillför bl.a. den allmänna och jämförande etnologien* forskningen nytt material och riktar uppmärksamheten framför allt på riten. M. uppfattas som ett komplement till denna, en synpunkt, som framförts av bl.a. den engelska Mythand Ritualskolan (Hocart, Hooke, E. O. James) och i anslutning till denna med ensidig skärpa hävdats av den s.k. Uppsalaskolan (Widengren, Engnell). Denna kultmytologiska uppfattning är gärna förbunden med en antihistorisk tendens, i det att historiska händelser betraktas som utspunna ur det rituella dramat. Denna rekonstruerade utveckling från m. till historia går sålunda i omvänd riktning till det av stoikern Euhemeros antagna förloppet: de grekiska gudarna skulle ursprungligen ha varit historiska gestalter, som efter sin död blivit föremål för gudomlig dyrkan. Den euhemeristiska m.- tolkningen tillämpas i Snorres Edda på asarna, och den återkommer alltfort i varierande utgestaltning. Gentemot dessa skilda uppfattningar av m. med deras allegoriserande, resp. rationaliserande bortförklaring eller renodling av en viss sida av m:s väsen står den ovan av Pettazzoni tecknade. Denna syn på m. får stundom även en psykologisk motivering, genom att den anknytes till Jungs teori om det archetypiska tänkandet (Kerényi, van der Leeuw, Eliade). Detta är icke heller främmande för den moderna människan, som gör naturmänniskans m.-upplevelse i sagan, dikten och den egna religionen, stundom även i den historia, som verkar i nuet såsom en levande förebild. Innehållsligt har man sökt särskilja olika slag av m., t.ex. kosmogoniska, eskatologiska, totemistiska, sociala och aitiologiska (=som förklarar hur och när ngt uppkommit). De sistnämnda räknas av Ad. E. Jensen till de oäkta m., en bestämning, som till sin innebörd naturligtvis är beroende av m.-definitionen. Alltsedan sagoforskaren W. Grimm har man mer eller mindre bestämt velat återföra alla övriga berättelsetyper på m., som antages ha »degenererat» till sägen, resp.legend, och saga. Rekonstruk- 1155 tionen av ett sagomotivs mytiska urgestalt och funktion är dock ett vanskligt företag, där fantasi eller godtycke ha ganska fritt spelrum. 2. G.T. och N.T. Mer eller mindre okritiskt ha olika aktuella m.-tolkningar tillämpats av den exegetiska vetenskapen. Samtidigt har en strävan att fastslå Bibelns särart utlösts. Om m. giver uttryck åt en upplevelse av en översinnlig verklighet, hör den med till all religion, även kristendomen. Urtidsberättelserna i Genesis ha samma funktion som naturfolkens kosmogoniska m. Ursynden är vår synd: i Adam hava vi alla syndat. Denna teologiska tankegång har, när det gäller förbindelsen mellan urskeendet och nuet många religionshistoriska motsvarigheter (se Fester och helgdagar). Å andra sidan saknar Bibeln de starkt antropomorfa dragen i t.ex. de grekiska m. (se Antropomorfism), och det frälsningshistoriska skeendet bryter det mytiska kretsloppet. Men historien har sin begynnelse och sitt slut på ett överhistoriskt plan, och den gudomlige Frälsaren träder in i historien och lämnar denna. På dessa punkter sätter m.in. Bultmann har genom sitt krav på evangeliets »avmytologisering» givit upphov till en av efterkrigstidens livligaste teologiska diskussioner. Det Guds ord, som efter den radikala utrensningen av alla tidsbetingade, mytiska element blir kvar, har dock självt en mytisk karaktär, eftersom det representerar det evigas inbrytande i tiden. Bultmann har trots sitt försök till reduktion i själva verket visat, att den äkta m. är oskiljaktig också från kristendomen. Se även Antropomorfism, Kristendomens väsen, Naturfolkens religioner. Litt.: 1. L. Wikström, Till frågan om begreppet myt (i Svensk exegetisk årsbok 16, Uppsala 1951; litt.hänvisn., som dock behöva kompletteras för religionshistoriens del); W. F. Otto, Dionysos, Mythos und Kultus (Frankf. Stud. zur Rel. u. Kultur 4, 1933); dens., Gesetz, Urbild und Mythos (Stuttgart 1951); K. Th. Preuss, Der religiöse Gehalt der Mythen (Samml. gemeinverständl. Vorträge 162, Tübingen 1933); K. Beth, art. Mythologie und Mythus (i Handwörterbuch des deutschen Aberglaubens 6, Berlin—Leipzig 1934—35); C. G. Jung—K. Kerényi, Einführung 1156