MÄSSBOK genom särskilda böcker blev emellertid mer och mer nödvändig. Bland kända tyska »cantionale» må nämnas Joh. Spangenbergs »Cantiones ecclesiasticae» 1545, Lossius’ »Psalmodia sacra» 1561 och Ludecus’ »Missale» 1598. I Sverige-Finland utgavs »En liten sängbok» 1552, följd av Laurentius Petris »De officiis» på 1560-talet med dess reglering av tidegärdssången, dock aldrig tryckt. I Danmark-Norge verkade Hans Thomissøns »Psalmebog» 1569 och Jespersøns »Graduale» 1573 reglerande på detta område. Men även i fortsättningen kunde den liturgiska sången regleras utan att särskilda m. skapades. Anvisningar för den liturgiska sången intogs sålunda förutom i kyrkohandböckerna allmänt i koralpsalmböckerna, såsom fallet är i den svenska koralpsalmboken 1697. Först genom den av O. Åhlström och J. C. F. Haeffner utgivna »Den svenska mässan» 1799 skapades i Sverige-Finland en tradition med en särskild mässångbok. Under 1800-talet fick den Åhlström-Haeffnerska m. flera efterföljare, av vilka »Musiken till den svenska mässan» 1897 var den mest betydande. Den nu gällande m.i S verige, »Den svenska mässboken», 1—2, av år 1942, innehåller av Kungl. Maj:t fastställda melodier till högmässans liturgiska partier samt till vigsel och jordfästning och övriga i kyrkohandboken fastställda gudstjänster, i vilka liturgisk sång förekomma. För andra gudstjänster, såsom för vesprar och andra tideböner finnas inga fastställda ritual och därmed ej heller fastställda liturgiska melodier. Förslag till » Vesperale» utgåvos av olika kommittéer 1914 och 1921, av vilka det förra ännu till en viss del användes. »Det svenska antifonalet», enskilt utgivet av A. Adell och K. Peters, vill ge melodierna till tidegärdens gudstjänster. 1159 Beträffande Finland kan nämnas, att melodier till handboken av 1913 fastställdes av kyrkomötet 1923. De härpå grundade m:seditionerna på finska och svenska te sig föråldrade, och ett kyrkomusikaliskt nydaningsarbete pågår. En 1951 på enskilt initiativ utgiven finsk samling mässmelodier ger en bild av de rådande brytningarna i stiluppfattningen och föregriper på vissa punkter det likaså pågående arbetet på handboksrevisionen. För den tidigare mycket odlade och fortfarande brukade konsertartade vespern ha flere samlingar utgivits, den största 1925 av Aleksi Lehtonen (»Vesperale 1—2»). Där tideböner sjungas på svenska, har det ovannämnda svenska antifonalet i viss utsträckning tagits i bruk. IDanmark finnas inga uttryckliga föreskrifter för prästens liturgiska sång. Här och var användas ännu i förmässan de av J. Wiberg 1832 utgivna »Messe-melodier», men de trängas dock mer och mer undan av J. Peter Larsens gregorianska »Messetoner efter gammel kirkelig tradition» 1935. I nattvardsmässan användes nästan överallt Laubs gregorianska sättning från »Dansk kirkesang» 1918. Larsens och Laubs melodier ha fått en viss officiell prägel genom att de upptagits i den officiella »Den danske koralbog» 1954. I Norge, där under 1800-talet olika m. sågo dagen, såsom t. ex. L. M. Lindemans (2 ed. 1885) och Capellens (1891), är den av O. M. Sandvik 1925 på Kirkedepartementets uppdrag utarbetade och utgivna »Graduale, Messebok for den norske kirke», den nu gällande med melodier för högmässan, präst- och biskopsvigningar samt för vesper. Se även Kyrkans böcker, Liturgisk musik och där anförd litt. R. A. MØDRES KIRKEGANG, se Kyrkotagning. MÖRKER, se Lys og mørke. 1160