NATTVARDEN fall är dess gränslösa grymhet. Nineve hade utan förskoning prisgivit folken och är själv ingen ömkan värd, när gatorna fyllas av lik och man stupar över döda. Något framtidshopp existerar icke för staden, så fullständig blir ödeläggelsen. Alla folk, som tidigare måst lida under våldsmaktens förtryck, jubla nu över, att hämnden har utkrävts. Se även De mindre profeter. Litt.: E. Sellin, Der Prophet Nahum (Kommentar z. A.T. hrsg. v. E. Sellin, 2 o. 3 ed. 12:2, Leipzig 1930); A. Haldar, Studies in the book of Nahum (Uppsala univ. årsskr. 1946: 7). L.G. R. NATTVARDEN (av fornsv. natvardher, aftonmåltid), det kristna mäåltidssakramentet, instiftades enligt den traditionella uppfattningen av Jesus, i den natt då han blev förrådd. Denna åsikt har av forskningen ifrågasatts. Att n. skulle vara en mysterierit av samma slag som vissa föga kända hellenistiska måltidsmysterier, är en numera helt övergiven uppfattning. Med större rätt har man pekat på de gemenskapsstiftande sakrala māåltider, som äro kända från judendomens historia, och därtill knutna apokalyptiska föreställningar om den stundande messiasmäåltiden. Att en mäåltidsgemenskap existerat mellan Jesus och hans lärjungar också före den sista måltiden, och att denna bidragit till att sätta sin prägel på urkristendomens n:s-firande, är uppenbart, likaså att instiftelseberättelserna åt måltiden ge en eskatologisk innebörd, som även varit levande för den äldsta kyrkan. Men forskningen synes nu i stort vara ense därom, att berättelserna om den sista måltiden återge en historisk händelse, som haft en avgörande betydelse för uppfattningen av n. redan i den äldsta kyrkan. N. i Nya testamentet. Denna berättelse föreligger i olika redaktioner i de tre synoptiska evangelierna (Matt. 26: 26—29; Mark. 14: 22—25; Luk. 22: 14—20) samt hos Paulus (1 Kor. 11:23—25). Även om den paulinska relationen är den tidigaste nedtecknade, anses Markustexten i regel vara den ursprungligaste. De andra versionerna innehålla vissa tillägg, såsom hos Matt. »till syndernas förlåtelse» efter ordet om kalken. Lukastexten rymmer särskilda prob- 1163 lem. Det är den enda av de synoptiska berättelserna, som innehåller upprepningsbefallningen. De synoptiska evangelierna innehålla samtliga den eskatologiska tydningen, som dock starkast framträder hos Markus. Den paulinska texten, som liksom Luk. innehåller upprepningsbefallningen, fogar härtill orden: »Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död till dess han kommer.» Johannesevangeliet har ingen instiftelseberättelse. Däremot har man på ett flertal ställen i detta evangelium velat finna hänsyftningar på den sakramentala måltiden (framställningen om livsbrödet i kap. 6, undret i Kana i kap. 9, liknelsen om vinträdet och grenarna i kap. 15, mäåltidsgemenskapen med den uppståndne i kap. 21). Också de synoptiska evangelierna innehålla vid sidan av instiftelseberättelserna sannolikt flera hänsyftningar på n.; särskilt gäller detta Emmausberättelsen (Luk. 24). Av betydelse äro också flera ställen i de paulinska breven, särskilt 1 Kor. 10:14—22, där n. betecknas som förmedlande en innerlig gemenskap med Kristus, i motsats till de hedniska kultmåltiderna, och 11:17— 34, där Paulus går till rätta med missförhållandena i den korintiska församlingen, där den heliga måltiden synes ha urartat till en ganska profan gemenskapsfest, och i anknytning till instiftelseberättelsen hävdar dess sakrala karaktär som en förkunnelse av Herrens död »till dess han kommer». I Apg. omtalas brödsbrytelsen som en väsentlig del av den äldsta församlingens kultliv. Särskilt belysande är episoden i Troas (20: 11). Det nytestamentliga materialet låter oss ana, att de kristnas måltidsgemenskap delvis varit en fortsättning på lärjungarnas brödsbrytelse tillsammans med Mästaren i anslutning till judiska måltidsseder (en chabura'h). En sådan typ av nattvardsfirande möter oss också i de märkliga texterna i De tolv apostlarnas lära (»Didaché»), från början av det andra århundradet. Här är n. framför allt eukaristi (av grek. eÙ xpiotia, tacksägelse), men denna aspekt kombineras med det eskatologiska perspek- 1164