tivet, som kommer fram särskilt i bönen om kyrkans återsamlande (jfr Sv. ps. 196). Å andra sidan är det tydligt, att den paulinska synen på n. som instiftad av Jesus till en åminnelse av hans död, alltmer kom att dominera, i den mån n. blev den unga kyrkans centrala kulthandling. Man utgick då ifrån att instiftelsen, enligt de synoptiska evangelierna, ägt rum vid en påskalammsmåltid, och härmed förbands föreställningen om Jesus som det sanna påskalammet. Den nyare kritiken har anfört vägande skäl emot denna föreställning: det har ansetts otroligt, att domen av Jesus och korsfästelsen skulle kunna ha ägt rum på den första påskdagen. Det skulle då varit en rituell måltid av annat slag, möjligen sabbatsmåltid (kiddusch), eller en chabura'h, som Jesus firat med sina lärjungar. Emellertid ha på sista tid starka motiv framförts för ett godtagande av den synoptiska framställningen. N. i fornkyrkan. Från 100-talet ha vi jämte »Didaché» framför allt tre viktiga källor. I ett brev till kejsar Trajanus har Plinius d.y. som ståthållare i Bitynien redogjort för sina åtgärder mot de kristna: han berättar om deras gudstjänst, att de på »en bestämd dag» plägade samlas för att växelvis sjunga en lovsång till Kristus som en Gud. Man kom därefter samman på kvällen för att intaga en oskyldig föda. Detta har i allmänhet tolkats så, att n. alltjämt varit förenad med en verklig gemenskapsmältid. Men Plinius tillägger, att måltiden bortlagts på grund av kejsarens förbud mot dylika sammankomster. Detta kan ha varit en anledning till att den rituella brödsbrytelsen skilts från kärleksmäåltiden. Denna har dock under namnet agape (&yarny) förekommit långt senare. Då Ignatius i sina brev talar om eukaristien, understryker han, att denna som ett uttryck för enheten i församlingen skulle firas under biskopens ledning. Men det blir ej fullt klart, om han räknar med att eukaristi och agape hört samman. I Justinus martyrens beskrivning av en kristen söndagsgudstjänst från mitten av 1000-talet blir det tydligt, att denna omfattat såväl en ordets gudstjänst med text- 1165 NATTVARDEN läsning och »förmaning» (predikan), i anslutning till traditionen från synagogan, som den heliga måltiden, eukaristien: till denna hörde »föreståndarens» (biskopens) tacksägelsebön, samt utdelandet av de välsignade elementen, som också genom diakonerna sändes till de frånvarande. Det talas också om ett sammanskott av gåvor till de behövande i samband med gudstjänsten. Här framstår i sina grunddrag den gudstjänstordning, som sedan utvecklats i de fornkyrkliga liturgierna. I dessa ingingo såväl ordets gudstjänst, katekumenernas mässa, tillgänglig även för dem, som ännu icke genom dopet upptagits i församlingen, som de troendes mässa, den egentliga nattvardshandlingen. Till den förra hörde böner, psalmsång, textläsning — i fornkyrkan vanligen trefaldig: profetia, epistel, evangelium — och katekumenernas bortsändande, till de troendes mässa hörde fridskyss, frambärande av gåvorna, prefationsbönen, inledd med »Upplyften edra hjärtan», brödsbrytelsen, den egentliga nattvardsbönen (anafora) och kommunion. Anaforan blev en utförlig böneakt, omfattande tacksägelse för skapelsen och frälsningen, instiftelseorden samt vanligen ett åkallande av den Helige Ande (epikle’s). Denna ordning, som först meddelas i Hippolytus kyrkoordning från 200-talet, vilken anses återge den samtida romerska liturgien, har sedan fått en växlande utgestaltning i de olika fornkyrkliga liturgierna, vilka framträda under 300-talet (se Gudstjeneste). Under fornkyrkan levde den eukaristiska grundstämningen kvar, ehuru efter hand försvagad. Det eskatologiska perspektivet trädde snart i bakgrunden. Det urkristna n:s-firandet bestämdes också av gemenskapstanken — n. innebar den kristnes communio med sina bröder, men också med den förhärligade Herren; uppenbara syndares uteslutande från nattvardsgemenskap, deras exkommunikation, blev utgångspunkten för den senare botdisciplinen. För Augustinus var n. framför allt den kristna enhetens sakrament: den innebar infogandet i Kristi kropp. Tillika var n. en 1166