NATTVARDEN beständig erinran om Jesu historiska verklighet, och i liturgiens utveckling avspeglades såväl kyrkans bakgrund i judendomen som dess liy genom tiderna (textläsningarna, minnestavlornas — diptykernas — föreläsande). Även om n. icke kan förklaras som en kristen motsvarighet till de antika mysteriereligionerna, ha dessa sannolikt utövat ett visst inflytande på gudstjänstens utveckling — liturgien blev framför allt i österlandet ett mysteriedrama. Men sin religiösa halt fick n. dock främst genom den därav förmedlade upplevelsen av den kristnes gemenskap med Kristus, hans mottagande av frälsningen i kraft av dennes försoningsgärning. Detta kristna mysterium har tagit sig olika uttryck i anslutning till den polaritet, som man kan finna i N.T. mellan de synoptiska, johanneiska och paulinska tankarna. Under fornkyrkan pendlar uppfattningen mellan en symbolisk och en realistisk syn på elementens roll i n. Ehuru Ignatius talar om n:sbrödet som ett »odödlighetens läkemedel», kan man hos honom knappast spåra den reella identifikation mellan elementen och Kristi lekamen och blod, som möter oss i de utvecklade liturgierna. Redan Cyprianus talar om att elementen förvandlas genom ordet. »Konsekrationsmomentet» förlägges i de österländska liturgierna snarast till epiklesen, i den romerska mässan åter till instiftelseordens läsande. I västerlandet kom uppfattningen av n. att alltmera behärskas av offertanken. Denna hade sin bakgrund i judiska föreställningar: Jesus var det sanna påskalammet, n. bringar städse hans försoningsdöd i åtanke. Men i N. T. och urkristendomen har offret* helt fattats eukaristiskt, som ett tacksägelsens och lovets offer, och de termer, som hämtats från den gammaltestamentliga kulten, ha snarast haft en symbolisk karaktär. En mer realistisk offeruppfattning kan först spåras hos Irenæus, som dock närmast räknar med de framburna elementen som offergåvor. Hos Cyprianus börjar mässofferbegreppet framträda: visserligen är offret i n. främst ett framställande av Kristi offer, men det får genom prästens handling 1167 ett självständigt värde, blir en prestation till blidkande av Guds vrede. Hos Augustinus dominerar självframbärandets tanke: identiteten mellan kyrkan och Kristi kropp får sitt uttryck i sakramentet — genom att förenas med Kristus får den kristne del i hans offergärning. N. i den romerska medeltidskyrkan. Medan den österländska kyrkan också i fråga om n. i huvudsak konserverade den senare fornkyrkans kult och tänkesätt, har inom den västerländska (latinska) kristenheten en märklig utveckling ägt rum. I samma mån som den romerska mässan utträngde de andra västerländska riterna, kom offertanken att dominera n:s-uppfattningen. I den romerska canon missae anropas Gud att mottaga och välsigna det framburna offret. Denna tanke varieras i bönens olika moment. Kanon föregås av offertoriet, i den senare mässan en sångtext med en därtill knuten bön, som markerade platsen för oblationernas frambärande. Mässan blev offerhandlingen, som prästen i kraft av sin invigning kan frambära för levande och döda. Detta blev utgångspunkten för den väldiga flora av mässtiftelser, som satte sin prägel på medeltidens andliga liv och till stor del skapade de ekonomiska förutsättningarna för medeltidskyrkans yttre blomstring. Tanken på Kristi reella närvaro i n. fick sin slutliga utformning i läran om elementens transsubstantiation i anslutning till den skolastiska teologiens kategorier: substansen tänktes förvandlad genom den vigde prästens handling i mässan, medan deras yttre egenskaper (accidenser) förblevo. Mässklockans ljud förkunnade undrets inträdande vid instiftelseordens läsning. De förvandlade elementen ansågos förbliva Kristi lekamen och blod även utanför mässan, och detta gav upphov till magiska föreställningar och till en kyrkligt legaliserad kult av hostian. Genom offertankens överhandtagande och den av transsubstantiationsläran betingade tron på de konsekrerade elementens förblivande helighet trängdes kommunionen i bakgrunden. Offrets frambärande, vigningshandlingens förrättande var oberoende av församlingens när- 1168