varo. Det kunde ske med den sjungna högmässans praktfulla apparat, men också i den lästa mässan. Dylika höllos på grund av mässtiftelserna i ofantlig omfattning. En följd av föreställningen om elementens kraftladdade helighet blev utdelandet endast under en gestalt — lekmännen fingo ej del av kalken. Mottagandet av sakramentet var den kristnes plikt och skyldighet, men begränsades i regel till den årliga påskkommunionen. Men förutsättningen för kommunion var bikt och avlösning. Sålunda kom n. att på det närmaste förbindas med botväsendet, och detta hade efterverkningar även i de lutherska kyrkorna. N. i den lutherska reformationen. Medan Luther till att börja med i anslutning till Augustinus och mystiken främst hävdade en fördjupad gemenskapstanke, vände han sig senare (särskilt i skriften om kyrkans babyloniska fångenskap) med våldsam kraft emot den romerska mässoffersläran. I stället betonades framför allt syndaförlåtelsen som den gudomliga gåvan i n. Dess instiftelse betecknades som Kristi testamente, inseglet på hans försoningsverk. Å andra sidan vände sig Luther med kraft mot varje försök till en blott symbolisk tolkning av Kristi lekamens och blods reala närvaro: n. förblev för honom och hans arvtagare ett mysterium. Detta låg bakom hans betonande av instiftelseordens »är» emot Zwinglis uttunnande tolkning. I sitt eget arbete för skapandet av en evan- gelisk gudstjänstordning anknöt Luther till den medeltida traditionen. Den romerska mässans huvudmoment upptogos i »F ormula missae et communionis» (1523) ; dock med uteslutande av canon missae, som ansågs helt genomträngd av oevangeliska offertankar. Instiftelseorden bevarades som det egentliga konsekrationsmomentet. »Formula missae» har legat till grund för en rad lutherska liturgier av rikare typ. I »Deutsche Messe», som satt sin prägel på en annan grupp liturgier, ges en enklare form. Gemensamt för det lutherska gudstjänstskicket är vördnaden inför mysteriet, som kommer till uttryck bl. a. i knäfallet vid kommunionen. 1169 NATTVARDEN N. i de reformerta samfunden och den anglikanska kyrkan. Inom de reformerta samfunden kan man spåra olika typer. För Zwingli var n. en åminnelse- och gemenskapshandling. Den reala närvaron avvisades. Den liturgiska formen nyskapades med hänsyn härtill och utmärktes av klarhet och enkelhet. Calvin reagerade ännu kraftigare mot mässan och mot tanken på Kristi lekamens och blods närvaro i elementen: Kristi kropp är i himmelen och kan icke vara på jorden. Nattvardsgästen skall upplyfta sina tankar till den himmelske Herren och bli delaktig av den kraft, som utgår från honom. N. betyder också här framför allt åminnelse, gemenskap och tacksägelse, men utrymme ges för tanken på en mystisk gemenskap. Liturgien har fått en något rikare gestaltning än hos Zwingli. I de reformerta samfund, som utgått från Calvin, har uppfattningen av n. liksom sättet för dess firande antagit växlande former. I nutiden har flerstädes, särskilt i den skotska presbyterianska kyrkan och i den reformerta kyrkan i Frankrike tendenser till liturgisk förnyelse och djupare sakramental fromhet framträtt. Den anglikanska kyrkan har påverkats från lutherskt och reformert håll, men i stort gått sin egen väg. Liturgien i »Book of Common Prayer» fick sin slutliga form 1662, men har under den starka förnyelse av n.-livet, som ägt rum efter oxfordrörelsen, behandlats med stor frihet. (Jfr Anglikanska kyrkan, Oxfordbevægelsen.) Den svenska kyrkan efter reformationen. Den svenska kyrkan har också ifråga om n. följt den konservativare linjen inom den lutherska reformationen. Olavus Petris svenska mässa av 1531 anslöt sig till » Formula missae». Efter hand upptogos åtskilliga moment ur den medeltida mässans sångskatt. Kyrkoordningen av 1571 söker även på kultens område medvetet finna en medelväg mellan ytterligheterna. Johan IIl:s försök att införa en katolskt påverkad |liturgi (Röda boken) framkallade en reaktion, som medförde, att Uppsala möte och 1614 års handbok togo avstånd från vissa av de kultbruk, som bevarats under 1500-1170