NATTVARDEN talet. Medan upplysningstiden medförde en utarmning av det liturgiska arvet, som satte sin prägel på 1811 års handbok, beteckna handböckerna av 1894, 1917 och 1942 en gradvis skeende förnyelse av den äldre traditionen. N:s-mässan i 1942 års handbok går här bakom den lutherska reformationen och innebär en anknytning till den fornkyrkliga ordningen. Uppfattningen av n. bestämdes intill nutiden främst av den lutherska betoningen av syndaförlåtelse- och testamentstankarna. I stället för det medeltida bikttvånget trädde krav på deltagande i skriftermålet*. Ett villkor för deltagande i n. var en tillfredsställande kristendomskunskap, som kontrollerades genom kommunionförhör. En särskild prövning av barnens kunskaper krävdes före den första nattvardsgången. Detta gav upphov till vår nuvarande konfirmandundervisning. Intill 1861 kunde n. i princip endast firas i högmässan, ehuru i praxis avsteg härifrån förekommit. Sedermera har n. ofta kommit att firas som en särskild gudstjänst på aftonen. I senaste tid har den fullständiga högmässan (med n.) på nytt blivit allmännare uppskattad. Som församlingsgudstjänst kan n. firas endast i kyrka eller i en lokal, som av domkapitlet godkänts för n:s firande. Men därjämte förekommer n. som sjukkommunion, varvid n:sliturgien (med viss förenkling) förrättas i sjukrummet. N. har i den svenska kyrkan i äldre tider lidit av en kyrkorättslig belastning, som endast gradvis avlägsnats. Intill 1910 var n:sbegäåendet enligt lagen bundet till den egna församlingen. N:s-gång var länge en förutsättning för kyrklig vigsel liksom för erhållandet av vissa andra civila rättigheter. En följd härav blev, att den årliga kommunionen ansågs höra till borgerlig anständighet. Den vanemässiga n:s-gången blev föremål för kritik från väckelserörelsernas sida. Många präster inskärpte den ovärdiga n:sgångens fara. I förening med den begynnande sekulariseringen medförde detta från 1800-talets senare del en mycket stark nedgång av n:s-bruket, som i många fall ledde till att n:s-borden så gott som helt avfol- 1171 kades. Den utvecklingen synes nu i stort ha hejdats och mötes av en våg av ny uppskattning av n. som ett nådemedel och tillika kyrkans centrala kultakt. Den högkyrkliga rörelse, som framträtt under de senaste årtiondena, har en starkt sakramental prägel (jfr Högkyrklighet). Särskilt i städerna, men även i många landsförsamlingar, har deltagandet starkt ökat. I samband härmed ha också tacksägelse- och gemenskapsmomenten i n. på nytt kommit till sin rätt. Som villkor för kommunion kvarstår nu endast konfirmationen“. Dock kan prästen även i annan form admittera den, som icke i vanlig ordning konfirmerats. Att medlemmar av andra lutherska kyrkor äga mottaga n. i den svenska kyrkan har av ålder ansetts självklart. På senare tid har också en generös praxis tillämpats med avseende på medlemmar av andra samfund. Med den anglikanska kyrkan ha förhandlingar om n:s-gemenskap lett till beslut av Lambethkonferensen och det svenska biskopsmötet, vari sådan anbefalles. Frågan om »interkommunion» (se Nattvardsgemenskap) har på senare tid livligt debatterats inom den ekumeniska rörelsen. Litt.: H. Lietzmann, Messe und Herrenmahl (Bonn 1926); N. Johansson, Det urkristna nattvardsfirandet (Lund 1944); J. Jeremias, Die Abendmahlsworte Jesu (2 ed. Göttingen 1949); J. A. Jungmann, Missarum sollemnia 1—2 (2 ed. Wien 1949); Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (2 ed. Sthm 1951); Å. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv (diss. Lund, Sthm 1952); dens., Högmässa och nattvardsgång (Sthm 1954; m. utförl. litteraturanv.); V. Vajta, Die Theologie des Gottesdienstes bei Luther (diss. Lund, Sthm 1952). Y. B. Danmark. Da reformationen var endeligt gennemført i Danmark, lå det fast, at n. nu altid skulle uddeles under begge skikkelser og altid under højmessen. Derfor holdtes i købstadskirkerne foruden søndagens højmesse regelmæssige onsdags- og fredagshøjmesser, ligesom man på landet fik en regelmæssig månedlig hverdagsmesse. 1629 lovfæstedes den endnu bestående skik, at hvor en præst betjente to kirker, skulle 1172