land (Bd. IV i »Hovedstrømninger», 5. ed. Khvn 1924; behandler den eng. naturalistiske digtning i beg. af 19. årh.). S. H. NATURFOLKENS RELIGIONER. 1. Dejinition. Under beteckningen n.r. brukar man sammanfatta de religioner, som varken företrädas av de lokalt avgränsade, gamla högkulturerna (t. ex. den sumero-akkadiska, egyptiska, egeiska, indiska, kinesiska, mexikanska och peruanska) eller av de geografiskt mer eller mindre obundna världsreligionerna. Beträffande den förstnämnda avgränsningen vacklar dock språkbruket, liksom de gamla europeiska folken, de må ha varit aldrig så »barbariska», vanligen icke räknas till naturfolken. Denna term stammar från upplysningstiden och är mindre tillfredsställande, eftersom å ena sidan även dessa folk äga en rik kultur och à andra sidan många av de drag, som känneteckna desamma, āåterfinnas hos de s.k. kulturfolken. Med hänsynstagande till ett enda kulturelement, som verkligen skiljer de båda grupperna åt, använder man stundom sammelbegreppet de skriftlösa folkens religioner. Också den hävdvunna nomenklaturen primitiv religion är mindre lyckad, då den gärna drager med sig de gamla vanföreställningar. som äro förknippade härmed: att det gäller en ursprunglig eller okomplicerad religion, eller en ringaktande värdering av densamma. Att n.r. tilldragit sig ett sådant intresse, beror på den stora roll de spelat i den religionsvetenskapliga teoribildningen. N.r. äro numera varken numerärt omfattande eller oberörda av inflytelser utifrån. Den omvandlingsprocess, som genom kulturkontakterna försiggår i allt raskare takt, erbjuder emellertid stora mänskliga problem, samtidigt som den själv är av betydelse för religionsforskningen. Mitt framför våra ögon kunna vi t.ex. studera en sådan företeelse som religionsskiftet. Detta är betydligt mera svårgripbart, när det ligger århundraden tillbaka i tiden. De analogier, som nutiden giver, äro därför värdefulla. 2. Gemensamma drag. Den som ägnar sig åt studiet av n.r., tycker sig snart skönja en rad märkliga överensstämmelser både mel- 1181 NATURFOLKENS RELIGIONER lan dessa sinsemellan och mellan n.r. och andra religioner. Dit höra magiska bruk (se Magi), förfäderskult’, totemism*, naturdyrkan, animism*, kraftföreställningar (t.ex. mana, se Makt), tab u*- begrepp, förekomsten av heliga personer och platser, schamanism*, tron på gudar av skilda slag, hinsidesföreställningar, myter" och riter med liknande innehåll och funktion. Att dessa företeelser särskilt kommit att observeras och studeras hos naturfolken beror på religionsforskarens benägenhet att göra den ena eller andra av dem till den urreligion, som man just sökt hos dessa folk. Sålunda anser J. Frazer, att religionen utvecklats ur magien, H. S pencer, att dyrkan av förfäderna (manes) eller manismen är den ursprungliga religionen, och M. Müller, att den gudomens idé, som finnes hos varje människa, väckes till liv av naturfenomenen. Eller också inordnar den religionshistoriska systematiken flera eller färre av de nämnda företeelserna i en utvecklingshistorisk serie, där gudstron antingen anses utgöra höjd- och slutpunkten (E. B. Tylor) eller också ursprungsstadiet (urmonoteismen, höggudstron*). Även av dem som förneka möjligheten av att rekonstruera en urreligion eller en utveckling i den ena eller andra riktningen formuleras minimidefinitioner avy religionen, ss. vördnaden för det heliga (Söderblom, R. Otto). Slutligen förefinnes oberoende av evolutions- och degenerationsteorier tendensen att göra den ena eller andra företeelsen till religionens grundfenomen. (Jfr Kult.) Vetenskapshistoriskt spelar här såväl generationsväxlingen mellan forskarna som skilda, nationella traditioner en icke ringa roll. Gamla teorier återupptäckas och komma ånyo till heders. Sålunda har t.ex. M. Müllers jämförande indoeuropeiska religionsforskning på språkhistorisk grundval på visst sätt återupplivats av G. Dumézil. Uppfattningen av religionen såsom i första hand en världsförklaring, vilken finnes hos en del 1800-talsforskare, har lett till en reaktion, varvid tonvikten i stället lagts på 1182