NATURLIG RELIGION äldre franciskanerskolans teologi (Alexan-` der Halesius, Bonaventura) hörde läran om den fria viljan och om den för intet givna nåden till det område, som närmast skulle motsvara den naturliga teologien; den lägre nåden gjorde människan i stånd till en lägre förtjänst, vilken i sin ordning var en förutsättning för erhållandet av den högre nåden, vilken möjliggjorde en högre förtjänst. Med utgångspunkt från en från skolastiken stammande populär tendens att tänka sig teologien i ett slags tvåvåningssystem, där den naturliga teologien bildade en undre våning, ett lägre stadium, och den uppenbarade teologien en övre våning, kan talet om den n. r. i dess populära mening förstås. Man borttog den skillnad, som skolastiken antagit föreligga mellan dessa olika stadier (vilken skillnad i annan form kommit igen i de protestantiska ortodoxa systemen) och utvecklade sakligt sett hela teologiens innehåll ut ifrån den naturliga teologien. Visserligen talade man alltjämt om uppenbarelse, men denna ansåg man blott bekräfta eller tydligare utveckla de sanningar, som in nuce förelågo i den naturliga teologien. En uppenbarad teologi, kunde man säga, förhåller sig till den naturliga såsom det som man ser i en kikare till det som man ser med blotta ögat. Stundom kunde man bibehålla skillnaden mellan en naturlig, förnuftsgiven teologi och en uppenbarad (enligt J. Butler innehöll den naturliga det, som utvecklas i första artikeln, under det att den uppenbarade behandlade den andra och tredje artikelns innehåll), men sakligt sett kom den uppenbarade teologien att helt tolkas efter i den naturliga teologien givna principer. Efter upplysningsteologiens tid kom tanken på en n. r. gärna tillbaka i någon form, också inom teologiska riktningar, som direkt polemiserade däremot, så t.ex. hos Schleiermacher, som i sina berömda »Über die Religion. Reden an die Gebildeten unter ihren Verächtern» direkt vände sig emot den n.r. All religion vore positiv, historiskt given, konkret. Romantikens historieuppfattning framträdde så i Schleiermachers program, men på annat plan fram- 1191 trädde likväl med den n. r. parallella tankegångar hos honom. Ty då han bestämde religionen såsom känsla av absolut beroende och kristendomen såsom den genom Jesus Kristus väckta och till sin högsta form utvecklade absoluta beroendekänslan, och då han därvid ej kunde undvika, att denna känsla fattades såsom ett visst konkret, psykiskt innehåll, som in nuce funnes i all religion men nådde sin högsta utveckling inom kristendomen, så kom han att på känslans område ge uttryck åt en uppfattning, ganska lik den, som upplysningsteologien utvecklat med utgångspunkt från förnuftsidéerna. Under 1800 -talet stredo tendenser från upplysningsteologien med nyortodoxa riktningar. Tankar besläktade med idén om den n. r. uppträdde särskilt i den liberala teologien*, men de kommo faktiskt att spela en stor roll även för apologetik, etik och religionsfilosofi inom mer ortodoxa riktningar. Etiken tänktes grundad på en »naturlig lag» (jfr Naturrätt) och så ha objektiv giltighet. De begreppet naturlig teologi närstående tankarna om en naturlig morallag och en naturlig rätt ha emellertid stundom helt emanciperats från teologiens område och blivit utgångspunkt för särskilda, metafysiska tankesystem. En helt annan och ganska unik form av begrepp, vilka terminologiskt stå nära de angivna föreligger i Luthers teologi. Han har nämligen givit uttryck åt tanken på en naturlig lag i en helt annan mening än den metafysiska tanken därom, och hans teologi innebar ett så radikalt brytande med hela den frågeställning, i vilken skolastiken arbetat och genom vilken den skilt mellan en naturlig och en uppenbarad teologi, att det varit mycket sällsynt, att senare tänkare förmått följa honom. Någon naturlig teologi i skolastikens mening (såsom ett förstadium till den uppenbarade) funnes ej enligt Luther. Det som uppenbarelsen lärde människan var djupast sett det naturliga, men i en helt annan mening än den, vari senare upplysningsteologien tog den tanken. Att naturligt göra det, som kommer en för handen, var för Luther just det som var befallt av den i lagen givna uppenbarelsen. De när- 1192