maste arbetsuppgifterna vore därför en av Gud given kallelse. Att sätta dem åt sidan för förment religiösa eller mera förtjänstfulla gärningar kunde leda till det svåraste skrymteri och därmed till en falsk religion. Till kallelsen hörde det för Luther att tjäna dem, med vilka man på naturligt sätt förts samman (make, maka, barn, hushåll, arbetskamrater, omgivning), av vilka var och en, från att vara en kanske irriterande och besvärlig person, genom tron förvandlades till en älskad nästa, vilken man gärna tjänar och uppoffrar sig för, även om för den egoistiska människan (människan sådan hon är efter fallet) en naturlig böjelse gick i motsatt riktning. Till den »naturliga människan» (människan, bestämd av den genom fallet förändrade naturen) hörde visserligen den egoism, som alla människor regeras av, sedan de genom syndafallet i begynnelsen skilts från den paradisiska gudstillhörigheten. Men i tron och Anden övervinnes ständigt denna människans falska natur och nås förbindelse med hennes sanna natur, den vid skapelsen givna natur, som uppenbarats i Kristus och till vilken människan får närma sig genom att dagligen dö från den falska naturen (»den gamla människan») och uppstå såsom en »ny människa», i överensstämmelse med den av Gud en gång givna, sanna naturen. Det »förnuft», som sammanhänger med den från Gud skilda naturen och därför ständigt vill skapa en falsk religion och en djupast sett självgod moral måste övervinnas av tron, men däremot vi- sar tron sin samhörighet med saklig kun- skap och förstånd genom att giva och stärka ett gott omdöme beträffande rätt och orätt, gott och ont och genom att borttaga hindren för en oförvillad insikt i till denna världen hörande förhållanden. Om man betraktar också Luthers bruk av tanken på en naturlig lag som en form av naturlig teologi eller religion, måste man alltså skilja mellan två principiellt totaltmotsattareligionsuppfattningar med denna beteckning. I den ena (skolastikens naturliga teologi och upplysningsteologiens naturliga religion) finner människan Gud dold bakom skapelsen, 1193 NATURLIG RELIGION bakom det naturligt givna. Hon själv har ett religiöst anlag som utgångspunkt för goda gärningar (för »dygd» enligt upplysningsteologien) och för sann gudskunskap. Det så givna kompletteras (enligt skolastiken) genom uppenbarelsen eller är (enligt upplysningsteologien) så rikt, att från det omedelbart kan utvecklas en rätt kunskap om Gud och en sann dygdeutövning. För Luther åter är det ej så, att Gud döljer sig bakom skapelsen för den i och för sig egentligen djupast gudslängtande, goda människan, så att hon alltså måste söka honom bakom skapelsens slöja. Utan Gud uppenbarar sin vrede och nåd för den av honom skapade och honom egentligen tillhöriga men från honom avfallna och mot honom upproriska människan, som av sin förvända natur skapar sig en falsk religion genom att i skapelsen söka och dyrka en bild av sig själv, och som så av sin ångest och sina önskningar gör sig falska gudar. Guds vrede framträder också i att han låter människan erfara konsekvenserna av avfallet från honom, vilka framträda i ett naturvidrigt liv, i själviskhet och strid. Men han ger också en väg till frälsning i Kristus. Att i tro mottaga Kristus betyder då negativt att bliva vänd bort ifrån det falska »förnuftet» och dess frälsningsväg och att frigöras från att missbruka skapelsen såsom underlag för en falsk tro, i vilken människan innerst dyrkar sig själv som gud, eller från att i det vanliga livet göra det naturligt givna till medel för själviska begär och maktlystnad. Positivt betyder tron bl. a. att komma i rätt förhållande till det naturligt givna, att kärleksfullt bedöma och tjäna nästan och upptäcka och skapa nya relationer till andra människor samt att sakligt se verkligheten i denna värld sådan den är. Denna Luthers syn är alltså ett realiserande av tron på Gud såsom skaparen och människan som en honom helt tillhörig skapad varelse, som blott i tron på honom och hans gärningar och i lydnad därför finner sig själv sådan som hon vid skapelsen bestämts att vara; till detta återlöses hon genom trons mottagande av den i Kristi frälsningsverk realiserade försoningen och förlossningen. — Enligt 1194