NATURRÄTT (lat. ius naturale, lex naturae). Begreppet har sina rötter i den antika filosofien. Därvid kan hänvisas till Platons idé om en metafysisk-religiös rätt, till Aristoteles’ mera empiriskt orienterade tanke på människans medfödda rättigheter samt icke minst till stoicismens spekulationer om en lag, som vore ett utslag av det världsalltet regerande förnuftet och som kunde betecknas som på en gång sedelag och lex naturae. Karakteristiskt för det naturrättsbegrepp, som sålunda växte fram med skiftande motiveringar, var hävdandet av att det fanns en evigt förblivande, oföränderlig lag, en »natur»-lag, som vore upphöjd över alla tillfälliga och begränsade mänskliga föreskrifter och ordningar samt därför normerande för dessa. Det är helt naturligt att den kristna teologien, för vilken tanken på Guds lag var väsentlig, skulle träda i kontakt med och på ett eller annat sätt taga ställning till de naturrättsliga föreställningarna. Understundom har man menat att tanken på en lex naturae i antik mening allaredan låge bakom Paulus’ bekanta ord i Rom. 2: 14 f., där aposteln talar om hur hedningarna av naturen göra vad lagen innehåller. I själva verket är emellertid den naturrättsliga problemställningen främmande för aposteln. Vad han syftar på är icke några allmänna etiska principer, från början nedlagda i människonaturen. Bakom hans ord står i stället tron på den levande och ständigt verksamme Gud, som handlar med människorna, i detta fall med »hedningarna», i livets konkreta omständigheter och där visar dem vad som kräves av dem. Inom den gammalkyrkliga teologien möter inte någon närmare utförd lära om lex naturae, men väl förekommer här, alltifrån Justinus, Irenaeus och den alexandrinska teologien, med viss anknytning särskilt till stoiska tankegångar, en distinktion mellan två olika rättssynpunkter: den genom synden grumlade rätt, vilken låg till grund för den faktiska statliga rättsordningen, och den ursprungliga paradisiska rätt, som helt motsvarade Guds heliga vilja. Först inom skolastik epn blir lex naturae 1197 NATURRÄTT föremål för direkt teologisk utredning. Grundläggande betydelse har därvid Thomas av Aquino, vilkens tankar alltjämt äga vägledande betydelse för den romerskkatolska uppfattningen. N. är enligt Thomas den rätt, som är människan given i och med hennes natur. Den hör henne väsensmässigt till och är därför allmänt förpliktande. Den består oberoende av yttre inverkningar och har att utöva ett normerande inflytande på de faktiska rättsförhållandena. Sin grund har denna n. i den relativt ostörda likheten mellan Skaparen och det skapade. I enlighet med denna analogi utgår lex naturae från lex aeterna, den av Gud i världen potentiellt nedlagda ordo, vilken såsom orubblig och oföränderlig med rätta bär namnet »lag». Den ställning n. intar i det thomistiska tankeschemat får sin belysning genom dess avgränsningar »nedåt» och »uppå. Avgränsningen »nedåt» framträder däri att n. består orubblig och konstant gentemot all föränderlighet i de faktiska rättsordningarna. Denna dess fasta position beror, positivt sagt, på den nyssnämnda likheten mellan Skaparen och det skapade, negativt sagt därpå att syndafallet icke medför någon hel förlust av denna likhet, utan endast en begränsad, relativ störning därav. Å andra sidan har n. också en gräns »uppåt», som skiljer den från »det övernaturliga», från uppenbarelsen och nåden. Denna gränsdragning innebär visserligen inte någon inskränkning av den väsentliga rätt, som tillkommer människan genom naturen och som hon, även utan uppenbarelsen, är medveten om. Men i den mån synden och den därmed förbundna förlusten av rectitudo stå hindrande i människans väg, måste detta hinder övervinnas med nådens hjälp. Nåden inverkar sålunda helande på naturen. Den s. a. s. restituerar naturen och återställer den i dess funktionsduglighet. På samma gång överbjudes det som gives i naturen genom det som gives genom den i kyrkan verksamma sakramentala nåden, såtillvida som de teologiska dygderna tro, hopp och kärlek, de »evangeliska råden» och Andens gåvor tillhöra den övernaturliga nådens sfär och träda i verksamhet inom denna. 1198